Effie är först i Sverige med att prova på det nya “Ratchet & Clank” som släpps till Playstation 4 den 20 april.

De som växte upp med rymdplattformsspelet ”Ratchet & Clank” till Playstation 2 är nog ungefär lika gamla som jag – trots detta har det ikoniska planetäventyret inte varit en del av min barndom. Det var snarare ”Rayman”-serien som drog mig in i sina färgglada miljöer med lianer, studsande blommor och taggiga väggar. Men därför känner jag mig också helt hemma i ”Ratchet & Clank”-universumet som rör sig i samma territorium, men med fler science-fiction inslag och intensiva vapenfighter. Ratchet har till och med samma lilla propeller på huvudet som Rayman har när han flyger över diverse hinder.

Den nya versionen är en slags remake av det första spelet vilket gör att det blir en nostalgisk men extremt renoverad resa för fansen. I PS2-versionen lekte man runt med ”Super Mario Galaxy”-liknande gravitation och vapenmöjligheterna blev mer och mer absurda ju längre in i spelet man kom – en slags lekfullhet som man har tagit till vara på i det nya släppet också. Spelet osar av klurig Pixar-humor som även föräldrar kommer att uppskatta, vilket kanske inte är så förvånande i och med att ”Ratchet & Clank” också kommer att släppas som en familjefilm med samma titel i april.

Ratchet och Clank är en apart, humoristisk och smidig duo. I rollen som Ratchet får jag växla mellan mitt uppgraderade flamethrower-vapen och effektiva granater till att flyga mitt eget rymdskepp och plocka upp ondingar med min supermagnet. Vad Clank fyller för funktion är än så länge ganska oklart i provspelningen, förutom att den lilla roboten försöker undvika laserstrålar och större robotar så gott han kan.

Om man tror att ”Ratchet & Clank” är ett oskyldigt barnspel kan jag härmed meddela att så är inte fallet. Det är lätt att hamna i hetsiga kulsprutande fajter där man nästan tappar fattningen och blir helt överväldigad av metalliska flygfän och ja… spejsade varelser som jag inte ens kan beskriva med ord hur de ser ut. Men tillfredsställelsen är också stor när man i sista minut lyckas överleva och belönas med ett regn av muttrar.

Det finns en speciell kärlek i spel riktade till sjuåringar och uppåt som inte går att hitta någon annanstans. På ett sätt blir det ärligt talat ganska svårt att vara kritisk mot något så omfamnande och tryggt som ett gosigt animerat rymdäventyr som anspelar på alla mina barnsliga nerver. Det var nästan som att det skedde en slags regression till mitt sjuåriga jag när jag hoppade in i ”Ratchet & Clank” – mitt annars iskalla spelkritikerhjärta kunde inte förmå sig att ta in några värmestrålar.

Den känslan höll i sig ett tag, ända tills jag klev jag ut ur Playstation-kontoret och plötsligt började tänka på ”Grim Dawns” brist på questmarkörer. Då blev jag tråkigt luttrad igen.