“The Division” väcker en nyfunnen multiplayer-glädje hos mig med sin nästintill felfria och fartfyllda tredjepersonsskjutare.

Aldrig tidigare har jag varit så tacksam över ett apokalypsspel utan en massa skräckinjagande zombies. I “Tom Clancy’s The Divison” finns inga levande döda i sikte, men istället ekar Manhattans gator tomma på grund av den massiva och dödsfarliga influensan som har försatt staden i karantän. Den regeringsstyrda agentgruppen “Divisionen” tilldelas därför uppdraget att göra New York säkert och upprätthålla ordningen.

Det är sällan jag kastar mig in i MMO-spel eftersom att det ofta innebär oinspirerande upprepning av samma moment. Det finns förstås en viss repetition i “The Division” – men den leder en hela tiden i rätt riktning till att bygga upp en stadig bas med olika enheter som slutligen ger en fler talanger att använda i striderna. Jag valde att fokusera mycket på den medicinska delen och helandet, men kände ibland för att växla utskickandet av hälsopaketen med små stridstorn.

När jag inte levlar upp med hjälp av sidosysslor i stil med “försvara de här förnödenheterna” eller “aktivera säkerhetskamerorna” är det fullt fokus på de ösiga huvuduppdragen. Att samarbeta med andra i spel är inte något jag föredrar – det är lätt hänt att man hamnar med en slarvig nybörjare eller att man själv blir den inkompetenta. Men multiplayerglädjen sköljer över mig som en kraftig 10-meters våg och lämnar mig helt skakig av tillfredsställelse. Att sätta huvudskott med mitt prickskyttegevär samtidigt som min kompanjon arbetar flitigt med granaterna från alla håll och kanter ger en känsla av att vara fullkomligt oövervinnerlig.

I slutet av spelet vid level 30 rör man sig mest i “The Dark Zone” där man spelar mot andra och kan hitta den mest värdefulla looten. Däremot förlorar man mer än vad man vinner, eftersom att risken att tappa erfarenhetspoäng är alldeles för stor. Det är också här man finner “The Divisions” skavanker – vad finns kvar när man har plöjt igenom uppdrag efter uppdrag? Vad är själva målsättningen? Jag saknar ibland att veta exakt vad jag kämpar för och hur jag förbättrar situationen – det är inte helt självklart när gatorna fortfarande är tomma och folk skriker efter hjälp trots att jag nått min högsta level. Jag suktar också efter mer interaktion med New Yorks invånare och ett starkare story-perspektiv.

Men jag fastnar ändå för den stilrena grafiken, och framförallt för det genomtänkta upplägget och kämparglöden som ”The Division” väcker hos mig. Plötsligt behöver inte mina vapenfärdigheter triggas igång av rädslan för zombies, utan kommer istället helt naturligt av ren lust för själva spelet.