Effie tar in spelskribenten och ”Dark Souls”-experten Kerstin Alex för att ge er den bästa bedömningen av det senaste tillskottet i serien… 

Precis som sina föregångare knuffar välgjorda ”Dark Souls III” ut mig på en skakig balansgång mellan eufori och vanvett.

Förnedra mig, få mig att skrika och gör så jag gråter – men bara om du heter FromSoftware! Efter att ha tillbringat hundratals timmar ihop med deras ökänt svåra spel är jag nu en sann masochist. Det borde berättas om det hårdhudade proffs jag har blivit. Men sanningen är att jag är lika feg idag som vid mina första vacklande steg i det förrädiska ”Dark Souls”-universumet.

Självklart har jag blivit bättre på saker, till exempel fegar jag utanför bossrummen med stil istället för att hulkandes be om hjälp. Att våga möta döden ensam ger faktiskt samma triumferande känsla som att våga sova utan nattlampa för första gången. I ”Demon’s Souls”, ”Dark Souls” och ”Bloodborne” är det självklart att man åker på kopiösa mängder spö av övermäktiga monster. 

Men det som inte lika många vet är att spelen håller väldigt hög standard utöver brutaliteten – i alltifrån känslostämning till bosstrider, stridsmekanik och de storslagna miljöernas välplanerade utformning. Även ”Dark Souls III” håller således en kvalité som borde få de flesta actionrollspelen att skämmas. Att besegra en boss som man knappt når till fotknölarna är som att bli injicerad med en hög dos endorfin. Efter mycket blod, svett och gallskrik är det ett obeskrivligt lyckorus man inte hittar på annat håll.

I ”Dark Souls III” har guldkornen plockats ut från tidigare mästerverk och smälts samman med nytt material. Det bjuds på en överväldigande dyster stämning i det postapokalyptiska landskapet – civilisationen har dött ut och ur askan lät darwinismen föda sina allra vidrigaste monster. Av alla tänkbara ställen är det här jag finner ”my happy place,” som en vän så träffsäkert beskrev det. Veteranhjärtvärmande referenser till universumets förflutna finns överallt. Inte bara bland miljöernas alla likhögar utan även i föremålens, vapnens och rustningarnas luddiga beskrivningar.

För FromSoftware-fanatikern väntas en riktig nostalgitripp. Men även nystiftade bekantskaper med suspekta karaktärer och miljöer som på sina egna överrumplande sätt blir helvetet på jorden. Bossarna är dessutom härligt diversifierade och kissa-i-byxan-kompatibla. Utöver detta är ”Demon’s Souls” magi-mätare tillbaka, ”Weapon Arts” är sjuhelsike coolt och tempot en blandning mellan gamla ”Dark Souls” och ”Bloodborne”.

För alla oavsett erfarenhet säger jag; ta djupa andetag och krama hörnen som om det inte fanns någon morgondag. Du kommer att mördas på alla möjliga kreativa sätt – men du kommer lära dig att älska det.

KERSTIN ALEX