Vissa trender passar inte alla. Det gäller framför allt sandlådespelstrenden som har förvandlat ”Mirror’s Edge Catalyst” till något förvirrat och själlöst.

Protagonisten Faith inger en strimma hopp i staden Glass – en plats styrd av totalitär kapitalism som har tagit inredningsbegreppet ”ljust och fräscht” tio steg för långt. Sett till etnisk mångfald och jämställdhet bland karaktärerna är ”Mirror’s Edge Catalyst” en kommersiell titel som spelvärlden desperat behöver. Inte bara för att vitheten är raka motsatsen till normen i Glass eller för att det inte görs någon större skillnad på män och kvinnor, utan även för att en kvinna tillåts vara sin yrkesroll framför sitt kön. Dessutom får icke-vita vara individer istället för ett kollektiv av etniska stereotyper. Om det inte råkar vara så att alla tjejer och minoriteter har förvisats till ett utanförskap uppe på parkour-taken, för i sådana fall tar jag tillbaka allt jag sagt hittills.

Från att ha sugit på karamellen till att bita i det sura äpplet erkänner jag att spelet är långt ifrån fantastiskt. EA DICE verkar inte ha haft en klar idé kring spelets innehåll utöver att haka på sandlådespelstrenden som öppnar upp för mer frihet, vilket uppenbarligen var ett väldigt dåligt beslut. Huvuduppdragen där jag ska störta makten genom att bland annat stjäla saker, infiltrera högkvarter, förstöra byggnader och sparka K-Sec-röv är på sin höjd helt okej. Men för mesta drabbas jag av trista upprepningar och ett hemskt stridssystem. Som en kolibri dör tydligen Faith om hon står still, och det ser lika löjligt ut som det är frustrerande att springa runt som en galning bara för att kunna få till ett hopp och en dödande spark.

Sidouppdragen och det användargenererade innehållet är inte bättre. Jag har aldrig ignorerat så många människor i mitt liv, varken virtuella eller verkliga. Springsträckorna som spelarna kan skapa själva och utmana varandra i känns fullkomligt irrelevanta. Till råga på allt står folk i vartannat hörn och erbjuder menlösa uppdrag. De trycker i skuggorna och bara väntar på en vänlig själ som är villig att leverera deras ostron på mindre än en halv minut.

Tolv sekunder, femton sekunder, sjutton sekunder. Minsta snedsteg resulterar i ett dödsfarligt magplask på asfalten följt av en evighets väntan. Jag uppmanas till att utforska omgivningen men hetsas till att göra det i rapidfart. Det är tragiskt nog detta ”Mirror’s Edge Catalyst” kommer bli ihågkommen för. Inte för mångfalden bland karaktärerna, inte för det anti-kapitalistiska budskapet eller den hyggliga grafiken – utan för laddningsskärmen jag tvingats se alltför ofta.

KERSTIN ALEX