Gordon Ramsays restaurangspel har snott sitt recept rakt av från alla andra konkurrenter i genren – men det hela görs ändå lysande bra.

“Absolutely fucking stunning” utropar den skotske mästerkocken när jag kammar hem tre stycken “Wishelin”-stjärnor efter en minst sagt hetsig arbetsdag. I mobilspelet “Gordon Ramsay Dash” driver jag min egen restaurang och närmar mig drömmen om att äga ett enormt matimperium.

Inlärningskurvan är förvånansvärt pedagogisk. I början håller Ramsay min hand genom hela matlagningsprocessen – stek köttet, hämta brödet, lägg på topping och servera. Något som inleds relativt enkelt eskalerar snabbt till kalabalik. Jag kan bara bära två saker samtidigt och om jag plockar upp fel ingredienser måste jag kasta allt i soptunnan. Kunderna rullar in, hinner få sura miner och jag har för lite utrymme för att kunna fritera två portioner pommes på samma gång. Vid ett sådant tillfälle känner jag det krypande behovet av att uppgradera mina köksverktyg. Men jag vägrar ge vika för “free to play”-modellen och betala 10 kronor för låtsaspengar, och väljer istället att sälja min själ genom att glo på en 30 sekunder lång reklamvideo. Vad gör man inte för en supersnabb fritös?

I två år har Gordon Ramsay utvecklat sin titel i hopp om att slå lika stort som Kim Kardashians Hollywood-äventyr. Till sin hjälp har han “Cooking Dash”-skaparna Glu Games som är experter på genren. Gör han det här av girighet? Kanske. Men det spelar ingen roll så länge det är välgjort. Jag har tillbringat många timmar i fiktiva kök bland matos och kunder vars humörmätare sjunkit till rött – ändå lyckas “Gordon Ramsay Dash” imponera på mig. Kanske är det den personliga prägeln, svordomarna (som faktiskt är ganska lama jämfört med “Hell’s Kitchen”-jargongen) och den sociala aspekten där man kan duellera mot andra som gör att jag blir nästintill besatt.

Man kan fråga sig varför Gordon Ramsay ska ha ett restaurangspel när marknaden redan är mätt. Eller så kan man faktiskt fråga sig; varför inte?