Startsida / Inlägg

”Watch Dogs 2” försöker vara nere med kidsen

av Effie Karabuda
watchdogs2

”Watch Dogs 2” har en längtan efter att utstråla coolhet och plockar in onödiga klädgimmicks – när samarbetet mellan spelare egentligen är det som lockar. 

”Big Brother is watching you” skrev George Orwell i sin roman ”1984” för snart sjuttio år sedan – ändå är dagens populärkultur fortsatt besatt av att porträttera ett övervakningssamhälle där allt och alla granskas under lupp. I Ubisoft-utvecklade ”Watch Dogs 2” har Orwell-konceptet förflyttats från totalitära Oceanien till ett högteknologiskt San Fransisco. Här går ingen säker. Ett centralt operativsystem med tentakler runtom i staden samlar information om invånarna och är till nytta när man vill fånga in kriminella. Huvudkaraktären Marcus Holloway har däremot fått smaka på baksidan av säkerhetssystemet. Han blev oskyldigt anklagad för ett brott och arbetar nu hårt för att hacka sönder den digitala organisationen som styr staden i ett järngrepp.

Vad vore ett hackeräventyr utan en pulserande metropol med skumma vrår för olaglig aktivitet eller fräsiga bilar som med enkelhet går att kapa? ”Watch Dogs 2” vältrar totalt i nidbilden av hacker-livsstilen. När jag strosar runt på de breda trottoarerna så nästan tvingar spelet mig att kliva in i en klädbutik för att sedan välja och vraka i ett utbud av olika generiska hoodies, t-shirts och hängiga brallor – det är tydligen viktigt att se ”häftig” ut. Jag blir nästintill provocerad av detta koncept som försöker imponera på 00-talets barn, och känner mig bara töntigare än någonsin efter mitt besök. Utan någon som helst passion eller intresse för hip hop-kläder slänger jag ihop något lite snabbt och spelutvecklaren i samma rum berömmer min smak. Fast han ger mig komplimanger för allt. Jag kan trycka på knappen ”L1” för att låsa upp en karaktärs mobiltelefon och Ubisoft-killen utbrister ”You’re a natural!”. Kom igen.

watchdogs03

Förutom min irritation för övertrevliga utvecklare som står och glor när jag tar mig igenom upplevelsen, lyckas jag ändå se ljusglimtarna i det här actionäventyret. Jag får börja långsamt och försiktigt. Hacka mig vidare till målet. Med hjälp av drönare eller små hjälpsamma robotar kan jag smyga mig fram och avaktivera det nödvändigaste. Men jag har olika tillvägagångssätt att förhålla mig till – om jag känner för att bomba upp ett helt gangsternäste så är det fritt fram, eller så kan jag fortsätta med mina distraktioner. Det går smidigare än väntat och även om variationen finns där, så känns ändå min smusslande taktik som en tillräckligt stor tillfredsställelse. 

Att utplåna hot är roligast när man är två. Co-op-läget överraskar och får mig att vilja ha mer. Tillsammans med killen på andra sidan skärmen åker jag in till de lite mer lummiga delarna av staden för att, föga förvånade, infiltrera ett datorsystem och ta ner ett par skurkar. Men istället för att kastas in bland kulsprutande fajter kan jag kontrollera allting från mitt fågelperspektiv med mina tekniska hjälpredor – samtidigt som jag ger order åt min kompanjon som smyger fram och tar ner fiende efter fiende genom att tackla dem på nära håll. När vårt uppdrag är slutfört står jag och väntar med bilen för att fort dra därifrån.

Förutom att ”Watch Dogs 2” inte alls känns nere med kidsen med sin påklistrade urbana hoodie-fasad, är det här ändå något jag kan föreställa mig att lägga ner ett par timmar på. Ge mig bara en drönare så är jag där med mina smygarskills. På momangen.

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB