”Final Fantasy XV” är vrålsnyggt och genomarbetat, men saknar trovärdighet. Kanske för att röstskådespeleriet är som taget ur en såpopera signerad NBC.   

Square Enix-killen på förtittseventet frågade mig ”So, are you a fan of Final Fantasy?”. Jag svarade ”Not really”. ”Final Fantasy XV” har varit i utveckling i tio år. Alltså hälften av min tid på denna jord. Jag har snuddat vid de tidigare spelen ett fåtal gånger, men aldrig fastnat för dem. Det betyder dock inte att jag överger min roll som er ständiga konsumentupplysare – utan jag kastade mig in i den senaste delen av det japanska actionrollspelet helhjärtat.

Den här gången befinner vi oss i nationen Lucis som ska sluta en fredlig pakt med nationen Nilfheim, genom att prinsen Noctis ska gifta sig med en rik lady. Detta är till för att ingen ska bli maktgalen och slåss över rikets sista magiska kristall. Men allt går åt helvete. Prins Noctis förlovningsresa som innehöll turer i vrålåket Regalia med fyra polare, camping och flirtande med bilmekaniker-tjejer i för små bikinis mynnade snabbt ut i ett “åh nej, jag måste fullfölja mitt påtvingade öde och återta den där sabla kristallen trots allt”.

Allting cirkulerar kring Noctis och hans grabbgäng. De är sköna killar som glider runt i en bil utan tak, sätter sig uppe på sätesryggen och blickar ut över horisonten på väg till nästa uppdrag. Jag får iaktta dem på långt håll när de åker iväg, mimar något oklart till varandra, kastar huvudet bakåt och ser ut att storgarva (antagligen åt en gammal anekdot från tonåren, typ ”haha, kommer du ihåg när vi snodde farsans båt?”) – slående likt en lycklig avslutningsscen i ”Days of our Lives”.

Ja ja, jag sa att jag skulle göra det här helhjärtat. Men efter otaliga “warp attacks” där jag klamrar mig fast på en metallpåle högt ovanför marken för att sedan slungas fram som mänsklig ammunition mot en dinosaurielik noshörning, känner jag mig lite mätt. Kontrollerna är tack och lov relativt lätta att förstå och baseras på enkla knapptryck i stället för invecklade menyrader. Dessutom finns det utrymme att planera sina attacker så att tajmingen verkligen sitter. Magielementen är dock lite väl komplicerade. Jag tvingas ta tummen ur och leta efter material i min omgivning, blanda ihop allt till en salig gryta för att sedan skapa kraftfulla trollformler. Konstigt nog är de vardagliga elementen det mest engagerande – som att hitta föda till en kattunge vid strandkanten, utveckla färdigheten i fiske och matlagning eller ta en “groupie” vid bryggan. Inte alla inklämda strider.

Självklart är ”Final Fantasy XV” vackert. Vilket inte är så konstigt när Square Enix har tillåtit sina anställda att lägga 100(?) timmar på att skapa spelhistoriens mest högupplösta macka. Jag kan se hur små hårstrån fladdrar i vinden och molntäcken spricker upp på himlen så att det hugger till i min mage av vällust. Fast estetiken kan inte kompensera för den skrattretande klyschiga jargongen eller storyn som utvecklas extremt onaturligt. De domedagsaktiga klippövergångarna och Noctis dramatiska inandningar är något jag sent kommer att glömma. Man skulle kunna säga att röstskådespeleriet är som taget ur en såpopera signerad NBC.

Efter tre timmar frågar samma kille mig ”Did you like it?” och jag svarade ”It was a lot of fun”. Visst var det kul. Men av helt fel anledningar.

”Final Fantasy XV” släpps 29 november.