”No Man’s Sky” tar mig ut i evigheten och framkallar våndor utan dess like. Men Hello Games ambitiösa rymdvisioner krossas samtidigt av ett felriktat fokus. 

Jag har länge tänkt rymden. Redan som liten lyssnade jag på David Bowies ”Starman” och föreställde mig en man i glittrig dräkt som dansade med aliens uppe på månen. Sedan dess har jag plöjt igenom Stephen Hawking-dokumentärer, grubblat över svarta hål och klätt ut mig till en NASA-astronaut på min studentskiva. Men aldrig har min rymdfrenesi fått mig att vilja åka ut i galaxen på riktigt. Det har räckt med att undra varför världen blev som den blev. 

När jag hoppar in i rymdresan som är ”No Man’s Sky”, slås jag av en extrem existentiell ångest. Spelet innehåller över 18 triljoner planeter. Min hjärna kan inte riktigt få grepp om omöjligheten att någonsin få se eftertexterna rulla. Varenda planet, växt, varelse och sten är slumpgenererad – en programmerad dator bestämmer hur allting ska se ut samtidigt som jag spelar. Därför är laddningstiderna väldigt korta och spelet oändligt stort. Omfånget gör det lätt att fyllas av en ensamhet, särskilt när de utlovade multiplayer-funktionerna inte har integrerats. 

”No Man’s Sky” har hyllats som ett mystiskt fenomen vars syfte inte går att förstå, men konceptet visar sig vara förvånansvärt tydligt. Mitt första uppdrag är att reparera mitt skepp, hitta material och bygga delar som krävs för att jag ska kunna sätta min fot på andra planeter. Spelet har marknadsförts som en rofylld upptäcksfärd – fast jag märker snabbt att det snarare är ett överlevnadsäventyr jag har att göra med.

Efter någon minut har systemet som håller mig vid liv snart förfallit och jag behöver snabbt hitta mer kol. Majoriteten av spelet går ut på att leta efter mineraler vid namn heridium eller plutonium. Det är alltid något som går sönder och ska fixas – nästan till den grad att jag inte får någon lugn och ro. Orosmolnet ligger ständigt och härjar över mig. När som helst kan drönare eller andra rymdskepp attackera, trots att jag bara vill lämnas ifred. Min längtan efter att få traska runt på isig ödemark, slå sönder rubinröda kristaller och mata gnagare vars ryggar pryds av neongröna tigerränder förstörs av för många onödiga avbrott. Stundtals hamnar jag i ett lunkande som fyller mig med ro och ger tid till att tänka – tills en kylig robotröst informerar mig om att strålningsnivåerna är alldeles för höga och jag måste göra något åt saken. 

Dessa störiga moment tar udden av den annars målmedvetna visionen som Hello Games i grund och botten baserade sin idé på. De borde ha värnat om sitt unika försäljningsargument; spelets ovisshet. Jag vill åt friheten att skapa mitt eget öde i ett vidöppet universum och slippa förhålla mig till olika ramar. Men när jag väl kommer åt den där ovissheten drabbas jag av ett magiskt big bang. Ett spel har aldrig tidigare framkallat sådana ångestladdade känslor i mig och jag vill bara ta in det hela så mycket som möjligt.

”Vad är syftet med allt?” är en fråga som brukar uppstå när man talar om rymden. Likaså om ”No Man’s Sky”. Men ibland är det bäst att lämna vår nyfikna natur åt sidan, och bara se tjusningen i att få känna något.