Playstation VR är häpnadsväckande. Men inte för att produkten är ett mästerverk, utan för att virtuell verklighet rymmer en enorm potential.

Jag sitter i en skakig vagn och åker långsamt framåt på en räls. Miljön är svår att urskilja, men mina rörelsekontroller fungerar tack och lov som ficklampor. Tills en man med Clown-mask springer mot mig i Forrest Gump-hastighet och ficklamporna byts snabbt ut mot två pistoler. Det här är Gröna Lunds spöklika attraktion Blå Tåget upphöjt till hundra. Mardrömmen ”Until Dawn: Rush of Blood” kittlar i varenda millimeter av mitt nervsystem. I den här nära döden-upplevelsen inser jag vilken oslagbar effekt VR har på mig. Tekniken är så pass indragande att jag stundtals glömmer bort alla dess barnsjukdomar.

För strax under 5000 kronor kan man få en egen Playstation VR i sitt vardagsrum. På köpet tillkommer ett ytterligare sladdtrassel vid tv-bänken som skulle få Sköna Hem att ge ifrån sig ett avgrundsvrål. Designen på hårdvaran är däremot stilren, modern och futuristisk – man skulle nästan kunna tro att hjälmen är rekvisita från J.J. Abrams nya ”Star Wars”-äventyr. Den slår HTC Vives och Oculus grådassiga yttre med hästlängder.

Men det är insidan som räknas. Och dessvärre får jag en återkommande känsla av att PS4:an inte är tillräckligt stark för att kunna hantera virtual reality. Mellan mitt headset och konsolen finns en processor som bland annat sköter 3D-ljudet och skickar bilder mellan de två enheterna. Mina rörelser mäts genom att Playstation-kameran känner av var lamporna befinner sig på min hjälm, samt på dualshock– eller move-kontrollerna. Men kameran är inte särskilt följsam och upplösningen påminner om kvaliteten på ett par Playstation 2-titlar. Till råga på allt är kornigheten väldigt synlig i mörka omgivningar. 

Det tar också ett tag innan jag lär mig hur hjälmen ska sitta skönt på huvudet och skärpan är rätt så knixig att få till. Dessutom smetas mitt smink av på gummilisten och mina mascara-ögonfransar gör linsen kladdig. Det är ett stort störningsmoment att behöva rengöra insidan med våtservetter orimligt många gånger. Som tur är fungerar i alla fall move-kontrollerna nästintill oklanderligt smidigt. De gör sig bäst under de ”Gudfadern”-liknande ögonblicken när jag tänder min cigarr, eller avfyrar skott på ett gäng våldsamma motorcyklister under en intensiv biljakt i ”London Heist”. Med en vanlig handkontroll hade upplevelsen känts långt ifrån lika verklighetstrogen.

Illamåendet är mitt största problem. Det är dock viktigt att komma ihåg att spyfärdighetsfaktorn är högst individuell. Själv har jag klaustrofobi och blir lätt åksjuk under båtturer. Jag är därmed överkänslig och inte riktigt gjord för att kunna njuta fullt ut av framtidens VR-under. Situationen är som värst under det sportiga mechrobot-spelet ”RIGS” då jag sitter ner i soffan, men rör mig framåt i förstapersonsperspektiv med en joystick på handkontrollen. Ännu värre blir det om jag står upp. Ibland kan jag må illa i två timmar efter att ha spelat i endast en kvart.

Kväljningarna är dock under kontroll när jag är stillasittande, men omgivningen runtomkring mig rör på sig – till exempel i VR Worlds havsutforskande ”Ocean Descent” eller psykadeliska tredjepersonsskjutaren ”Rez Infinite”. HTC Vive har inte påverkat mig på samma sätt, kanske för att jag då har gått runt i det riktiga rummet samtidigt som jag förflyttat mig i själva spelet.

Virtual Reality är ett häftigt koncept. Fast det är inte häftigt att må illa i en halvsuddig låtsasvärld. Playstation VR kan absolut nå sin fulla kapacitet, men behöver i så fall utvecklas i några år till. Det är lätt att överrrumplas av drömmen om total eskapism och att få förkovra sig i en verklighet som flyter på felfritt. Men allt har sin tid. Än så länge är det här bara en dröm. Inte ett faktum.