”Titanfall 2” må vara en tajt shooter som förtjänar stora applåder för sin mekanik. Ändå är innehållet inte tillräckligt intressant för att jag ska orka bry mig.

Det är coolt att gå runt i en dinosauriestor robot och döda saker. Det kan ingen förneka. Respawn Entertainment har en väldigt tacksam utgångspunkt i ”Titanfall 2” när de bestämmer sig för att spinna vidare på sitt “liten människa i ett stort mechmonster”-koncept. Men oavsett hur eggande det är att skjuta laserstrålar genom hudvävnad, eller spruta ut eldflammor med en räckvidd på tiotals meter – är större delar av actionskjutaren alldeles för intetsägande för att jag ska bli det minsta uppjagad. 

Uppföljaren till ”Titanfall” utspelar sig i framtiden där människorna har koloniserat rymden. Ingen kan hålla sams och det uppstår tjafs mellan olika grupperingar. Därför ger sig plåtgiganterna, de så kallade titanerna, ut för att slåss – och det är bara en viss typ av piloter som klarar av att styra dem. Om det inte vore för alla futuristiska metallbjässar hade spelet lika gärna kunnat heta ”Call of Duty”. Vilket inte är särskilt ögonbrynshöjande eftersom att flera av Activisions ”CoD”-veteraner har skyfflats vidare till EA.

Den 6 timmar långa singleplayerkampanjen är ett nytt inslag. Det är en välbalanserad resa där varje steg är noga förberett. Om jag har många intensiva stunder med oavbrutet skjutande, vägs det direkt upp av klättrande på väggar och hoppande mellan plattformar. Och efter ett tag nere på jordytan kastas jag för omväxlingens skull upp i min skyskrapshöga titan, för att förgöra soldater likt ett förstoringsglas bränner sönder små myror. Dessutom finns det gott om utrymme för betänketid och övervägande av olika strategier. 

Multiplayerläget bjuder på samma slags andrum. Striderna är aldrig så mycket “in your face” att jag blir övermätt. Jag finner en stor glädje i att anpassa mina vapens ”load outs” efter varje situation och välja mellan alltifrån elektriska chocker till pålitligt kulsprutande. Det enda problemet är att både titans och markbundna soldater spelar samtidigt och skapar därför orättvisa premisser i fajterna. 

Respawns titel är ett mångsidigt och lustfyllt tidsfördriv som lever uteslutande på sin satsiga spelmekanik. Handlingen är nämligen, bortsett från halvskojiga gliringar mellan soldaten Cooper och hans robot BT, fullkomligt menlös. Jag struntar totalt i den. Likaså miljön som har kopierat sci-fi-världens standarduniversum rakt av. 

Jag gillar att lattja runt en stund i ”Titanfall 2”, men det är inte en minnesvärd halleluja-upplevelse som får mig att vilja överge alla andra skjutarspel. En cool dinosauriestor robot kan bara ta mig hit men inte längre.