En konflikt mellan vår egen militär och Mars-baserade SDF, Settlement Defense Force, har uppstått. Rymdondingarnas chef Kit ”Jon Snow” Harrington gör en stark entré som admiral Salen Kotch. Men ju längre in i spelet jag kommer desto mindre avtryck lämnar vår emo-lord turned superskurk. Vilket lyckligtvis inte alls går i linje med de flesta andra karaktärer jag stöter på.

Trots att förstapersonsskjutaren utspelar sig i framtiden tycks klockan ha stannat när det kommer till kampanjens upplägg. Många av situationerna känns plågsamt ”Modern Warfare”-bekanta. Även sci-fi-kulisserna har samma sedvanliga platthet och det känns lite som att äta porös sockervadd till frukost.

Om mekaniken kan uppfattas som gammal är karaktärsgalleriet desto fräschare och lyckas faktiskt lyfta hela enspelarläget. Roboten Ethan med sin sträva humor, högra handen Nora Salter med sin svajiga disciplin och überskickliga piloten Gator, är alla lätta att tycka om. Extra glädjande är det att se just mångfalden bland karaktärerna. Det är ett helt smörgåsbord av olika kön, etniciteter och sexualiteter.

Utöver kampanjen finns det i princip två fullskaliga spel till tack vare multiplayer och ”horde mode”. Multiplayer är alltid skräckinjagande att kasta sig in i när titeln är ”Call of Duty”. Infinity Ward har försökt lätta upp prestationsångesten med ständiga belöningar i form av klassbaserade uppgraderingar eller bonusar kopplade till den organisation jag för tillfället slåss för. Samtidigt klarar de av att på ett smart sätt begränsa innehållet jag kommer åt som nybörjare, för att det inte ska bli alltför överväldigande.  

Zombie-läget, där en eller flera spelare försöker stå emot vågor av fiender, har sminkats om till en 80-talsosande skräckfilm. Det är en träffsäker estetik som bygger vidare på ett redan underhållande koncept.

Med seriens nya utgåva snuddar utvecklarna flera gånger vid att skapa en riktigt minnesvärd kampanj, men ramlar också ofta över gränsen till pajighet och övertydlighet. Särskilt slutet som är ett enda ostigt antiklimax. Ett stabilt flerspelarläge och ett skickligt designat Zombie-sidospår gör ändå det här till ett av de bästa ”Call of Duty”-spelen på senare år.

Men otippat nog är det de välskrivna karaktärerna som lyfter spelet på allvar – de blir ”Infinite Warfares” allra största styrka.