Kontroller med noll respons, ett dokusåpa-manus och en bilmekaniker i string-bikini. ”Final Fantasy XV” kunde inte vara mer skrattretande. 

Yohio och hans vänner – eh, jag menar Prins Noctis och hans vänner – knuffar sitt fräsiga åk The Regalia till tonerna av Florence & The Machines cover på ”Stand By Me”. Billacken har aldrig sett bättre ut. Kanske stannar prinsen vid en mack och tankar bilen. Han tar ut bensinslangen. Han stönar. Han börjar tanka. Han stönar igen. Han sätter i bensinslangen. Han stönar ännu en gång. Det här är ”Final Fantasy XV”. En enda stor stönfest.

Japanska rollspel har en tendens att vara en aning melodramatiska. Vilket gör att jag har ständigt nära till skratt. Inzoomningar i motljus, vind i håret, obefogat deep talk och gälla skrik vid minsta lilla överraskning. ”Final Fantasy XV” och dess handling bäddar perfekt inför en äkta berg- och dalbana. Prins Noctis ska gifta sig med Lunafreya för att skapa en fredlig pakt mellan nationerna Lucis och Nilfheim – båda ställena är nämligen ute efter världens sista magiska kristall. Men allt vänds upp och ner. Ett annalkande krig gör att Noctis och hans boyband tvingas rädda skatten.  

När prinsen och company inte är upptagna med att typ fiska eller laga köttpajer, slåss de mot megastora havsdjur och crème brûlée-monster. Här slår spelets största akilleshäl till. Jag känner ingen kontroll eller respons i fighterna. Kameran tappar fokus och jag vet sällan om mina slag har någon effekt. Jag saknar ”Dark Souls”-tyngden där man känner av en miss på en millisekund. Trots kombinationer av olika magier, hjälp från mina kompanjoner eller ”warp points” där jag fäster mig själv på en punkt och sedan attackhoppar – är det hela en enda dåligt designad röra.

Det hjälper inte att ”bromance” är det trötta ledordet i ”Final Fantasy XV”. Grabbarna åker på roadtrip, tar selfies och flörtar med bilmekanikern Cindy som är iklädd en string-bikini under jeansshorts som knappt täcker röven. Hon får mig bara att tänka på att en kåt liten gubbe har suttit och renderat hennes pattar i spelmotorn Luminous. Förutom ”sex på vandrande ben”-Cindy är resterande tjejer i spelet i stället oskuldsfulla och fnittriga.

Grafiken är i alla fall hejdundrande. Hårlinjerna har aldrig sett snyggare ut, likaså den rödflammiga huden, de glittrande tornen och reflektionerna i regnplasket. Alltid något.

En hel drös med ”Final Fantasy”-fans kommer säkert att gå igång på all läder och lack, den jazzporriga hissmusiken och vrålåket. Men jag känner bara… uuughh.