”Flappy Bird” gjorde en hel värld beroende. Nu har den populära appmakaren släppt ett nytt monsterspel som Effie omöjligen kan släppa taget om.

Det fanns en tid då jag inte gjorde något annat än att spela ”Flappy Bird”. Jag minns det som en manisk period. Varje ledig stund ägnades åt att få den där pyttefågeln att flyga igenom öppningen på flera gröna rör. Skutt, skutt, skutt. Krasch. Barnförbjuden svordom. Prova en gång till. Upprepa skadeprocessen.

I kön till skolmatsalen, innan franskalektionen och på vägen hem. Jag hängde inte med i ”Doctor Who”-samtalen med mina vänner och jag höll på att bli överkörd av Södermalms hybridbilar vid varje övergångsställe. Blicken var ständigt fäst på iPhone-skärmen. När jag blundade såg jag bara hur fågeln tog sig förbi hinder efter hinder.

Till slut gav jag upp. Jag insåg att mitt liv hade ett värde som inte gick att mätas med en highscore. Mina nära och kära bad på sina bara ben att jag skulle radera appen, men det gick inte. Den hade ett för stort affektionsvärde och kunde dessutom inte laddas ner längre. Skaparen Dong Nguyen översköljdes nämligen av dåligt samvete när han insåg hur många människor han hade försatt i beroende, och bestämde sig för att radera sitt verk från de digitala butikerna. Jag behöll därför spelet i en orörd mapp. Den blev till en liten gravsten.

Idag är jag frisk (någorlunda). Och Nguyen verkar ha tagit sig vidare i livet. I hans nya ”Ninja Spinki Challenges” tilldelas jag några få kontroller i till synes enkla pussel, men som döljer en rätt så komplex anordning. Jag får tio sekunder på mig att klara en av sex stycken utmaningar. Det kan vara alltifrån att rikta projektiler mot ett gäng uppradade fiender innan de prickar mig, hoppa över persikor eller undvika att bli träffad av studsande bomber. Jag förflyttar mig i flera riktningar och håller in mina tryck för att sedan släppa och få till ett hopp.

Vid varje ny nivå ökar antalet sekunder jag har på mig att genomföra banan. Klockan tickar plågsamt sakta när jag blir förföljd av eldklot från en målinriktad kanon och mitt rörelseutrymme känns frustrerande litet. Det här måste var mobilspelens svar på ”Dark Souls”. Jag slås av hur simpelt grundkonceptet är och att det ändå lyckas hålla ett hårt grepp om mig. Inte på samma vis som ”Flappy Bird”-syndromet, som fick mig att memorera numret till ett spelberoendecentrum i Solna – men fortfarande på ett sätt som gör mig benägen att hälla en hink med iskallt vatten över mig själv, i hopp om att återfå mitt vett. 

Spring, spring, spring. Bli träffad. Barnförbjuden svordom. Prova en gång till. Jag är där igen.