Bakom allt tekniskt trassel gömmer sig ett oändligt stort och storypackat ”Mass Effect: Andromeda” som knappt går att greppa. Och jag vill bara ha mer.

Att prova ”Mass Effect: Andromeda” en månad innan release är lite som att öppna luckorna i en chokladadventskalender i förväg. Nyfikenheten tar över och jag får smaka på något gott, men samtidigt borde jag vänta till julafton för att få den riktiga belöningen.

Redan den första timmen av Biowares fristående del i sci-fi-serien retar mina tårkanaler och bäddar direkt för dramaturgi och karaktärsutveckling. I rollen som Scott eller Sara Ryder ska jag hitta ett nytt hem åt mänskligheten tillsammans med mina kompanjoner. Människorna är, till skillnad från i många andra populärkulturella rymdskildringar, längst ner på skalan. Aliens ute i galaxen är aggressivt inställda till vår ras och bemöter oss med en hel del skepsis.

Actionrollspelet är massivt. KOLOSSALT! Nästan så att jag får svindel. En enda planet är lika stor som hela ”Dragon Age: Inquisition”. Här finns det dock en risk att utvecklarna har drabbats av ett slags Ikaros-öde och kommer att stjälpas av sin egen hybris. Bara för att något är jättelikt, betyder det inte nödvändigtvis att det är bra. När jag vandrar runt på ”No Man’s Sky”-liknande planeter i orangea färgskalor är sträckorna ibland nästan för långa för sitt eget bästa. Jag går vilse, råkar klättra uppför ett högt berg och måste ta mig ner igen – en promenad som tar 4 minuter.

Mycket känns igen från den tidigare speltrilogin, till exempel tonen i historieberättandet, vapenuppgraderingen, fordonen (vår Mako återvänder under namnet Nomad), fightingen och atmosfären i miljöerna. Dialogalternativen har däremot fått sig en makeover. I stället för att välja en ond eller god sida, kan jag utforska mer ”Dragon Age”-liknande val som baseras på bland annat logik, känsla eller fundersamhet.

Tyvärr går inte att undkomma de tekniska problemen. Det laggade något oerhört när jag spelade – till den gräns att jag knappt kunde sikta när jag sköt, oavsett om jag körde med handkontroll eller mus. Däremot är spelet i en tidig fas och efter ett datorbyte flöt det på lite bättre. Men trots bristerna uppskattar jag att mekaniken har förenklats. Jag behöver inte längre trycka på en knapp för att ducka eller gömma mig bakom skydd, eftersom att allt sker automatiskt.

Ju mer jag utforskar min adventskalender desto fler chokladbitar vill jag äta. Jag vill gräva djupare i både rollfigurer och intriger – men inte under två timmar i ett pressrum. Jag längtar efter att få hela kakan.