Nintendo Switch ligger precis rätt i tiden. Att erbjuda spelarna både stationär och bärbar gaming i en och samma konsol är ett genidrag.

”Den japanska speljätten har kraschat. Aldrig mer kommer Nintendo att återhämta sig från Wii U-katastrofen. Tänk, bara 13 miljoner sålda enheter jämfört med Wii:s 100 miljoner!” – de här orden har sipprat ut ur min och en del andra kritikers munnar. Tills Nintendo Switch gjorde entré. Den nya konsolen skrider nedför spelvärldens marmortrappa likt en Oscarsvinnare iklädd en röd sidenklänning. Folk tisslar, tasslar och glor stort.

Mina kritikerglasögon blåser av direkt när jag öppnar förpackningen och den väldoftande vinden av färsk plast viner förbi. Det känns som att jag är sju år igen. I kartongen hittar jag en konsol, laddningsstation, hdmi-kabel, nätadapter, ”Zelda: Breath of the Wild”, ”1-2-Switch”, pro-handkontroll och joy-cons i både grått, blått och rött. Puh.

Skärmen är själva konsolen, vars storlek kan jämföras med ungefär 4 stycken iPhones. Den största finessen är såklart de olika lägena som jag kan byta mellan – tv, tabletop och bärbar. För att spela på tv:n placerar jag bara Switch i dockningsstationen och tar enkelt ur den om jag vill växla till bärbart. Processen är förvånansvärt enkel och går på lite mer än en sekund. Bordsläget, ”tabletop”, går att skifta till om jag bara fäller ut det inbyggda stativet.

De små delarna, joy-cons, kan fästas runt handlederna och användas separat likt en Wii Remote eller hakas fast på den bärbara skärmen. De kan också sättas ihop med ett handkontrollsgrepp, som känns nästintill gjutet för mig. Responsen i de små rackarna är dock inte klockren, i alla fall inte i partyspelet ”1-2-Switch” som utnyttjar rörelsesensorerna. För någon som gillar långa gamingsessioner och mer tyngd rekommenderar jag verkligen Nintendos ”pro controller”.

Trots att det handhållna läget bara körs i 720 pixlar, den lägsta upplösningen som klassas som HD, är det ändå att föredra framför tv:ns 1080 pixlar. I Playstation 4 Pro-tider med 4k blir det nämligen ännu tydligare att Switch gör sig bäst som främst en bärbar konsol, med tv:n som ett trevligt alternativ.

Nintendo kan aldrig tävla med kraftiga teknikbjässar från Sony eller Microsoft och gör därför helt rätt i att anamma ledorden simpelt och flexibelt. Att ta med sig den nästintill fjäderlätta konsolen på pendeltåget, bussen eller till ett fik känns revolutionerande. Batteritiden på 2-6 timmar räcker också gott och väl. Däremot är nästan 4000 spänn en riktigt saftig summa för något som är snäppet bättre än en 3DS. 

Trots klagomål från vissa fans om systemkrascher, överhettning och dålig wi-fi-signal är det något som jag helt och hållet har skonats från. Dock saknar jag tjänster som en webbläsare, Netflix, SVTplay och ett bredare spelutbud. Men det sistnämnda lär komma inom sin tid. Annars gör Nintendo Switch precis det som jag vill att den ska göra. Den ger mig både ett härligt soffhäng och roligt tidsfördriv när jag är på språng – alltså allt som 10-tals-människan behöver.

Det här är även en skräddarsydd konsol för nybörjare som tryggt vill vaggas in i gamingsfären, eller för barnfamiljer som vill kunna ta med sig spelandet överallt. Och förstås för den inbitna fantasten som har en lika kärleksfull relation till det japanska företaget som alla världens feminister har till Beyoncé.

Jag tvivlade ett tag på att Wii U-trenden någonsin skulle vända. Men nu vill jag inget annat än att se Switch växa för varje år. Det är dags för konsolen att ta sin rätta plats på tv-bänken, eller tja, var den nu än vill befinna sig. Välkommen tillbaka i toppen, Nintendo.