Det sägs att i rymden kan ingen höra dig skrika. Ändå hör jag ljuden av ambitioner som går i kras.

Om det är någon som har höga krav på ”Mass Effect” så är det jag. Låt er inte luras av min urtvättade N7-t-shirt som ligger vikt i garderoben – får jag inte en perfekt utformad känslomässig berg- och dalbana är jag inte nöjd.

Den fjärde och fristående delen av Biowares actionrollspel har egentligen allt som får en sci-fi-nörds pupiller att vidgas; aliens, ett eget rymdskepp, nebulosor och outforskade planeter. I kombination med karaktärer som jag både vill brofista, ha sex eller bli bästis med. Men det som får mitt hjärta att bulta överskuggas av träliga uppdrag i en alldeles för överambitiös värld. Det är som att jag bara äter och äter av smördegen i ett vaniljhjärta och knappt hinner smaka på bakelsens lena kräm i mitten.

I rollen som Sara (eller Scott) Ryder ska jag hitta ett nytt hem åt mänskligheten. Jag ger mig ut i galaxen, söker stöd hos olika raser och slåss mot ”the kett”. Bara premissen gör det svårt för ”Andromeda” att lyckas. Det borde inte vara såhär jobbigt att leka megahäftig superhjälte som ska rädda universum. Att bygga baser för människorna tar lika lång tid för mig som det tar för Benjamin Ingrosso att bli klar med en pastarätt. Jag tvingas åka flera mil i mitt fordon Nomad bara för att scanna av ett område eller plocka upp ett föremål. Hörde ni det där? Det är fiolen som spelas när jag ser mitt liv passera i revy.

Bortom min tunga (om än frivilliga) ”att göra”-lista finns ett huvuduppdrag kantat av svärta, hopp och renodlad action. Om jag väljer att ignorera de ofattbart stora planeterna och sidouppdrag som ger mig stresspåslag – kan jag i stället bli underhållen av en linjär och balanserad upplevelse. Jag knäcker sudokukoder, blir kär, utvecklar både combat- och bioticskills, anordnar en filmkväll på rymdskeppet, gör headshots med min Black Widow-sniper och skrattar åt Ryders självdistans. Det är den här sortens variation som fick mig att falla för serien från början.

Trots löftet om ett helt nytt äventyr, känns spelet slående bekant. Visst har utvecklarna öppnat upp världen, gett mer valfrihet i klassystemet och möjlighet till intensivt samarbete i multiplayer. Men inte ens coola jetpacks och 4k-upplösning på PS4 Pro döljer att man har använt samma gamla recept fast bytt ut alla namn, karaktärer och platser.

Efter ”Mass Effect 3” hade Bioware behövt tvärnita och göra en U-sväng för att nå en ny wow-faktor. ”Andromeda”-t-shirten har tyvärr ingen självklar plats i min garderob.