”Night in the Woods” kastar mig tillbaka till hur det var att vara en ängslig 20-åring som försökte ta makten över sin egen tillvaro. Skoja. Jag är 21 och kan relatera till allt.

Få saker är så ansträngande som att befinna sig i gränslandet mellan vuxen- och tonårslivet. Tro mig, jag är där nu. Därför sitter mina känselspröten läskigt långt ute och är fullt mottagliga för all sorts igenkänning i ”Night in the Woods”. Den 20-åriga katten Mae Borowski har hoppat av universitetet och återvänder till småstaden Possum Springs – där allt och ingenting har förändrats. Hon blottar både nya och gamla sidor hos sig själv och sina närmaste.

Den överhängande känslan i spelet är att jag har legat i sängen fram till klockan fyra på eftermiddagen. Tvångsmässigt måste jag ta mig ut för lite frisk luft och social interaktion. Mae vaknar, kallpratar med sina föräldrar och vandrar sedan fram och tillbaka i staden för att hitta någon att umgås med. Kanske lyssnar hon på en grannes oinspirerande poesi, lirar bas med sitt band eller gnabbas med en föredetta lärare. Segheten, lunkandet och bristen på ett existentiellt syfte tilltalar mig mer än vad jag hade kunnat ana.

Det finns två sorters människor. De som älskar Infinites Falls äventyr, och de som hatar det. Jag tillhör den första sorten. Maes rappa käft klipper sig igenom dialogerna likt en sylvass sicksack-sax och sätter en unik prägel på varje möte. Jag längtar efter att få se henne interagera med sin gothiga alligatorkompis Bea och den överexalterade räven Gregg – deras vänskap värmer, samtidigt som den ofta sätter skrattet i halsen på mig.

Fast det finns också anledningar till att ogilla den interaktiva boken. För ja, visst känns det som att jag bara vänder blad i en virtuell berättelse när jag gång på gång jag trycker bort dialogrutor. Den knappa pussellösningen porträtteras i nattsvarta, melankoliska och orkestrerade drömmar där jag ska plocka fram ett visst mönster. Men sekvenserna känns repetitiva och plattformarna som jag hoppar på är onödigt svårplacerade.

Trots det enorma manusfokuset, är det inte huvudstoryn som håller mig i ett järngrepp. Ibland försöker spelet vara något mer än vad som är nödvändigt och slänger in övernaturliga element – i hopp om att skapa dramatik. Men det känns totalt opåkallat och drar bort strålkastarljuset från det som faktiskt utmärker ”Night in the Woods”.

Det är de världsliga konflikterna som verkligen berör. Den avgrundsdjupa ångesten i att behöva återse en gammal gymnasieförälskelse, eller lekfullheten i att busa runt i en avdankad galleria utan att bli upptäckt. Att bara få vara ett vuxenbarn.