Utdaterad och urtråkig. ”Yooka-Laylee” hade knappt överlevt en sekund på marknaden om inte spelet solat sig i retrofavoriten ”Banjo-Kazooies” glans. 

”Yooka-Laylee” hade mått bra av en vitaminkick. Helst från en sådan där IV-buss som ställer sig utanför casinon i Las Vegas – redo att ge dropp till illamående personer. Playtonics plattformsäventyr råkar nämligen vara bakis på studion Rares gamla häxblandning. Den nya titeln har snott alla klassiska ingredienser från Nintendo 64-hiten ”Banjo-Kazooie” och tvångsmässigt lagt till några oanvända (fast ändå bekanta) likörer. Men egentligen borde de bara ha rensat systemet och grävt i sin egen fantasi. 

Skurken Capital B har stulit en magisk bok vars sidor sprider sig för fullt till en massa världar. Ödlan Yooka och fladdermusen Laylee måste därför få fatt i papprena genom att klura ut olika problem. Figurernas dynamik är precis densamma som Banjo och Kazooies – där den ena står för förnuftet och den andra för kaxigheten. De enda små förändringarna jämfört med spelets spirituella föregångare är att jag nu letar efter boksidor i stället för pusselbitar. De svävande noterna har också bytts ut mot fjäderpennor. Banbrytande!

Även upplägget är slående likt. Samla föremål och knäcka hjärnnötter. Efter ett tag kan jag dessutom vidga ut område efter område. Träsk! Djungel! Issjöar! Det finns fem banor med varsitt tema som hålls i ett hårt N64-grepp med genomskinliga textrutor, lustig musik och små gömda utmaningar. Bered dig först på flashbacks från barndomen och ett hopp om en hjärtevärmande upplevelse. Sätt sedan snabbt stopp för din nostalgivurm och tänk om.

Varje värld är alldeles för stor och en ren mardröm för någon som jag som brukar gå ut ur en butik och inte minnas om jag kom från vänster eller höger håll. Det tar onödigt lång tid innan spelet öppnar upp sig på riktigt. Först måste jag undersöka varenda liten vrå och osystematiskt springa fram och tillbaka, vandra runt, runt och se till att jag inte har missat något. Det är som att jag blir straffad i stället för belönad.

Men mest respektlös är ändå kameran som låser sig fast på otydliga vinklar. Ibland känns det som att det hade varit lättare att lösa en Rubiks kub på två minuter än att försöka hoppa till en träplanka i spelet. Allt som ser busenkelt ut blir orimligt krångligt. Det hjälper inte heller att kontrollen är lika bångstyrig som en vild hingst.

”Yooka-Laylee” är den där killen som drar fram guran på midsommarmiddagen, lirar lite på N64-strängarna och tar för givet att alla bryr sig. Många kommer säkert att stanna och lyssna av ren lojalitet. Medan jag suckar och drar därifrån.