När man snor från några av tidernas mest populära spel, finns det en risk att man tappar bort sin egen identitet på vägen. Det är precis vad som har hänt ”Prey”.

Det börjar euforiskt. Mick Gordons synthar och tunga beats lägger sig som ett elektroniskt täcke över skyskraporna. Jag kliver in i en helikopter och flyger förbi neonskyltar i solskenet. ”Tron”-vibbarna är starka. Synd bara att de snabbt byts ut mot ett osexigt slemmonster-knegande.

Jag kan tänka mig att ”I did not sign up for this” är en återkommande tanke hos Morgan Yu. I sci-fi-äventyret ”Prey” vaknar jag upp som den kvinnliga forskaren i tron om att påbörja mitt arbete på rymdbasen Talos-1 – men inser snabbt att jag är en del av ett mystiskt experiment. Dessutom är hela stationen fylld av utomjordingar som utrotar mina kollegor. Och just det, minnesförlust har jag också. Toppen.

Paranoian är olidlig. Så kallade ”mimics”, spindelliknande svarta geggamojor, kan förvandlas till vad som helst i min omgivning. Varje kaffekopp, pärm eller papperskorg som lurar i nästa hörn kan alltså vara ett dödligt hot. Men oavsett hur finurligt designade fienderna är, blir striderna inte mycket roligare än en 2 timmar lång storstädning – där det känns som att varje kakelplatta i badrummet måste skrubbas.

Trots att jag kopplar ihop förmågor med vapen och utsätts för hacking-utmaningar, är jag ofta alltför uttråkad. Slå ner slem. Slå ner slem igen. Och så ännu mer slem. Kanske ligger problemet i att jag försöker skjuta hejvilt och aldrig får ett precist sikte, utan bara tumlar runt i en ren vilsenhet. Jag skyller det på Xbox:en.

Inte ens huvudberättelsen kan bidra med ansiktslyft till de monotona sysslorna. Men tack och lov är sidouppdragen i alla fall fyllda med gripande berättelser och djupa personporträtt. Jag får både jaga seriemördare och ta hämnd på en karaktärs döda älskare. Om det inte vore för dessa undangömda storyskatter skulle ”Prey” vara lika substanslös som en riskaka.

Bethesda och Arkane Studios har inspirerats av våra mest uppskattade spel och tillför knappt något nytt. Den skräckinjagande miljön väcker gamla minnen från ”Dead Space”, den experimentella spelmekaniken för tankarna till ”Dishonored 2” och den avgrundsmörka ensamhetskänslan är lika stark som i ”Bioshock”. Det här gör att mycket av ”Prey” blir bra, men också förutsägbart. Att stå på egna ben hade varit nyttigt.

Det finns en uppenbar konflikt i science-fiction; människor vs aliens. Om man ska omfamna ett sådant banalt tema måste man kunna lyfta det till nya höjder. Inte ta den enkla utvägen och bli den där störiga klasskompisen. Den som sneglar på någon annans prov och kopierar alla svar.