Biljakter, leriga backar och dyrgripar. Om det inte vore för det otroliga samspelet mellan huvudkaraktärerna – skulle ”The Lost Legacy” bara vara ännu ett ”Uncharted”.

Jag hoppar mellan tågvagnar, gör allt för att inte drunkna, smutsar ner mina jeans i lera, skjuter fiender från förarsätet i en jeep och hittar mönster i antika statyer. Jag gör allt som ska få hjärtat att slå dubbla slag och adrenalinet att rusa runt i blodomloppet. Men ingenting händer. Jag har blivit blassé.

Kanske beror min likgiltighet på att jag redan har gjort den här lilla eskapaden i första, andra, tredje och fjärde delen av ”Uncharted”. När den fristående expansionen ”Uncharted: The Lost Legacy” drar igång är jag därför fullt medveten om att min karaktär inte kommer att dö, trots att hon håller ett oroväckande löst grepp om den där klippavsatsen. Och jag vet exakt var jag ska leta efter genvägar, ammunition och skydd. Det sitter i benmärgen. Men jag har däremot ingen susning om hur berörd jag kommer att bli av två kvinnors trevande vänskap.

Jag får prova att gå i Chloe Frazers skor – den kaxiga skattjägaren med nattsvart humor som fansen lärde sig att hatälska i “Uncharted 2”. Tillsammans med den envisa och plikttrogna Nadine Ross, känd som antagonisten i seriens senaste äventyr, ger vi oss ut på jakt efter en artefakt från det forna riket Hoysala. Vi befinner oss mitt bland Indiens bergskedjor och i ett brinnande inbördeskrig. Det gäller att sno den antika klenoden innan krigskungen Asav lägger beslag på den.

Det bjuds på kulsprutarfest, pusselutmaningar och klättringsbonanza. Klassiska ögonblick från Naughty Dogs hitserie staplas på varandra likt tjocka bröd- och majonnäslager i en smörgåstårta. Men precis när jag börjar känna mig övermätt, flikar Nadine in något om att hennes kompanjon minsann är en ”stubborn dickhead”. Följt av att Chloe vågar öppna upp om ämnen som förlust och saknad – utan att det blir för blödigt. Lägg på ett träffsäkert röstskådespeleri från genialiska Claudia Black, ett nyanserat minspel och självklara humoristiska gliringar och jag är såld.

Det finns något befriande i att Chloe och Nadine inte drivs av en ovillkorlig systerlig kärlek till varandra. De är inte rädda för att gnabbas och ge svidande kritik för att sedan vara snabba med att sträcka ut en hjälpande hand. Ge dem några år till ihop, och de kommer att vara ett riktigt sammansvetsat team. Jag säger bara: se upp, bröderna Drake.