”Forza Motorsport 7” är en riktig skrytmästare med sina 32 banor och 700 bilar. Men storleken känns helt obetydlig när det finns så mycket annat att kära ner sig i.

Jag vill gråta när jag rundar kurvan och ser vattnet skvätta på ”Tokyo Drift”-banan för att det är så vackert. Och då har jag inte ens PMS! I 4k-upplösning är detaljerna så pass tydliga att jag kan studera sömmarna på bilratten, reflektionerna i dropparna på vindrutan och uppleva hur backspegeln vibrerar när gasen är i botten. Men även om jag, för den här gången, inte testar ”Forza Motorsport 7” på en förstklassig Xbox One X är jag fortfarande golvad av krysslådans vanliga 1080 pixlar.

Kanske borde jag i ren racingspelsanda rabbla upp alla olika bilmodeller och annan viktig fakta i stället för att fokusera på det ytliga. Vad för typ av ljud prestandabjässen Nissan VR38DETT-V6 vräker ur sig eller varför Ford Shelby GT500 är så sladdrig att styra. Hur mycket den här titeln har vuxit jämfört med sina föregångare. För ja, ”Forza Motorsport 7” är större än någonsin.

Ändå är känslan av bildäcken som rullar över från kullersten till slät asfalt på Prags gator det enda jag kan tänka på. Och dygns- och vädercykeln som når sin kulm mitt under natten i ett åskväder. Det är sådana här stunder som gör att jag överrumplas av alla prydliga polygoner och glömmer bort vad som ska vara mitt största fokus: förstaplatsen.

Men sanningen är att jag inte behöver ha stenkoll på hur alla sorters fordon fungerar för att bli konung på racingbanan. Den sjunde senaste delen i serien är underbart lättillgänglig och kräver inte att jag nöter träningsession efter träningssession för att hamna på topp. Att pyssla och dona med inställningarna är inte heller livsavgörande.

Den lite mer avslappnade attityden känns även av i karriärläget ”Driver’s Cup” där adrenalinet snabbt kickar in och likaså tävlingsnerven – utan att jag behöver känna stress vid varje sväng. Läget är uppdelat i sex olika delar som låses upp var för sig. Tack och lov är jag inte tvingad att kicka igång med en uppsjö dassiga bilar innan jag får prova på de riktiga vrålåken. Efter varje avklarad turnering trillar det dessutom in pengar, en ny bil och erfarenhetspoäng som jag kan vältra mig i.

Multiplayer är dock snäppet hetsigare med sin starka ”dog eat dog”-mentaliteten. En medvetet vårdslös omkörning från en konkurrent kan sabotera alla mina vinstplaner. Ibland tror jag nästan att vissa motståndare har låtit sig inspireras av MMA-fightern Alexander Gustafssons tacklingsteknik.

Ett utbud där man kan välja och vraka. Flashiga VIP-hjälmar till avatarerna. Och så knuffandet i sidorna på rivalerna. Det där intresserar mig inte. För mig är ”Forza”-spelen ingen pittmätning, utan bara en känsla jag vill leva kvar i.