Lilla mormor, det är en hel värld som jag önskar att jag hade visat dig innan du försvann från mig. 

Tio minuter för sent. Vi hade missat dina sista andetag med en hårsmån när vi sprang in på Bällstahofs äldreboende och såg dig ligga där på sängen. Du var fortfarande varm, men bara ett skal av en människa fanns kvar. Det är en syn som har etsat sig fast. Jag försöker sudda bort bilden av ditt bleka ansikte med andra minnen. Minnen av hur jag klappade på dig dagarna innan du gick bort och viskade ”hej mormor, det är Effie” – varpå du log och gav ifrån dig ett svårtolkat men kärleksfullt ljud.

Jag tänker också på alla gånger du bäddade din stenhårda soffa åt mig. Alla gånger vi ringade in sevärda B-filmer i tv-guiden med din rosa markeringspenna. Och alla gånger du gav mig det knaprigaste lagret på makaronipuddingen. Du skämde bort mig så mycket du bara kunde. På julafton köpte du ”Grand Theft Auto IV” till mig fast du inte hade någon aning om hur våldsamt det egentligen var. Och du brukade pressa ner en hundring i min jackficka när jag inte såg – till och med när jag blivit vuxen nog att ha en egen månadslön.

Du gav mig allt. Men det fanns något som jag aldrig gav dig. Spelen. Trots att de alltid varit en stor del av mig fick jag inte chansen att på riktigt viga in dig i den världen. Kanske trodde jag att det hela var för svårbegripligt för dig. Eller så tvivlade jag bara på mitt eget tålamod och vågade inte räcka dig handkontrollen. Du hade inte förstått hur man får gubben på skärmen att vända sig om, hur man öppnar den där dörren eller att det är du som sköter kamerastyrningen. Jag skulle ha suckat och stönat om vartannat.

Så i stället lät jag dig sitta ensam i din lägenhet alltför ofta. Du var trött, snubblade på mattorna i vardagsrummet och blev snurrig i huvudet av medicinen som skulle bromsa cancern. När du hade svårt att sova satte du dig framför din dator och väntade på att den skulle ladda spelet ”Harpan”. Det var din lilla verklighetsflykt. Ett kort lades på ett annat kort. Som lades på ett till kort. Du skapade rader och strukturer. Hjärnan rensades på tankar.

Om ”Harpan” lyckades, om så för ett ögonblick, lindra din ångest och smärta kan jag bara föreställa mig hur spel som ”Little Big Planet” eller ”Monument Valley” hade kunnat förgylla din tillvaro. Och gett oss ännu fler oförglömliga stunder ihop.