Tecknade Disney-banor blandat med ”Dark Souls”-brutalitet. Plattformsspelet ”Cuphead” får mig att skrika ”aw” och ”för i helvete” om vartannat.

Jag har aldrig varit så provocerad av en morot i hela mitt liv. Jävla morotsjävel! Du ska inte ha ett monsteröga i pannan och hypnotiserade ögon som skickar ut dödliga strålar mot mig. Nä, du ska stanna kvar långt, långt ner i jorden och förtjänar inte ens en glimt av solljus. DRA ÅT FANDERS! (skoja, jag sa egentligen något mycket snuskigare).

Det tar bara några sekunder innan ett av mina första boss-möten i ”Cuphead” får mig att inse att det här spelet är ”nu ger jag upp och lägger mig i fosterställning”-svårt. Och då var moroten bara ett litet smakprov på vad som väntade. Den Xbox-exklusiva titeln bjuder på en hel uppsjö av fiender som framkallar skyhög puls. Paddor med boxningsbandskar, sjöjungfrur iklädda orm-hår och levande slott täckta i glasyr som utmanar mig i två eller tre minuter långa banor. Varje sekund är en olidlig överlevnadskamp.

Det är som att jag slungas tillbaka till 1930-talet och Disneys animerade Silly Symphonies-filmer. I rollen som en gubbe med ett kopp-huvud ska jag mosa monster efter monster på Inkwell Island medan jag ränner runt på sadistiska plattformsbanor. Miljöerna är så läckra att jag tappar hakan ända ner till marken. Kanske har jag inte ens en haka kvar. Men det är också det som är så förrädiskt med ”Cuphead”. Den sockersöta estetiken och de till synes puttenuttiga figurerna vägs upp av precisionsbaserade strider à la ”Dark Souls”. Den här paradoxen retar upp alla små vrår i mitt nervsystem.

Men ingen uppgift är omöjlig. Jag siktar, skjuter, hoppar, duckar och laddar upp min supermätare som ger mig riktigt köttiga specialattacker. Jag kan också laborera med olika uppgraderingar, utöka min hälsa och göra mig själv tillfälligt osårbar. Egentligen handlar allt bara om att knäcka bosskoden och vara uppmärksam på vad som händer runtomkring mig. Varenda motståndare har sin egna ondskefulla mönster som jag måste lära mig att läsa av för att ens kunna känna doften av ”a knockout!”-skärmen.

När jag väl har fått in knixet når jag nästan samma overklighetskänsla som när jag lyckades ta mitt första simtag som liten. Det är bara en viss typ av spel som kan framkalla den här sortens förlösande effekt. Ett spel som förstärker min psykbrytsmentalitet, men som också gör mig hög på livet. ”Cuphead” är ett sådant spel.