Väl ute på fältet är den intensiva spänningen trollbindande. Även om jag är skeptisk till den överdrivet positiva andan.

Jag befinner mig på ett stort fartyg i sällskap av en bataljon monsterjägare när färden börjar mot den ”nya världen”. Redan när jag skapar min karaktär får jag ett tydligt hum om vilken skojfrisk aura som ska prägla ”Monster Hunter: World”. Alternativen är inte bara oändliga utan det bjuds på helt galna frisyrer, röstlägen och färgkombinationer. Och som det inte vore nog får jag helt bestämma utseendet på min medhjälpare – en kattart vid namn Palico.

Några timmar senare, när jag tröttnat på ambivalensen och spelet börjar på riktigt, är det en mysig men intensiv värld som välkomnar mig. Staden Astera har byggts upp provisoriskt efter en misslyckad landstigning och runt om i skogarna, öknarna och bergen vandrar monstren fritt. De allra flesta är fullständigt bisarrt formade och föga förvånande blir mitt mål att jaga, fånga eller samla kunskap om dem.

Variationen på typen av uppdrag är inte särskilt stor. Men i princip allt annat som detta spel har att erbjuda kommer med en enorm bredd. Min vapenarsenal är ett bra exempel. Den sträcker sig från små knivar och bombastiska yxsvärd till pilbågar och underliga kulsprutor. Samtliga går att uppgradera på många sätt för att få ut olika effekter, och således anpassa för de olika monstertyper som jag ska fånga.

Striderna är underhållande. Det går undan utav bara helvete och den vackra omgivningen är en fröjd att dansa sig igenom. Dessutom är det direkt avgörande att ta reda på vilka svagheter hos de olika monstren som ska utnyttjas för framgång. Improvise, adapt, overcome – som en viss överlevare skulle ha sagt.

Nu, innan spelet släppts, har jag ju inte kunnat nyttja onlinefunktionen där man erbjuds möjligheten att ena styrkor och genomföra uppdrag i grupper om max fyra spelare. Jag kan bara tänka mig hur häftigt det kommer att vara. Det lär ge spelet en extra dimension.

Men det finns faktiskt några irritationsmoment i detta lir. ”Lock on target”-funktionen är bedrövlig och andelen föremål som man ska hålla reda på är en smått överväldigande uppgift. Framför allt kan jag känna att dialogerna ofta blir för töntiga. Visst, det är väl tänkt att vara sådär lite smågulligt. Men en fullständigt överdriven positivitet inför och efter alla åtaganden, från varenda käft på ön, blir aningen långrandigt efter ett tag.

Med det sagt kan jag ändå förstå hajpen för detta spel. Det är galet underhållande när jag väl är ute och jagar och när jag får sällskap av flera – ja, då kommer timmarna flyga iväg så det bara visslar om det.