För första gången lyckas ”UFC”-serien fånga nästan varenda nyans i en MMA-fight. Men jag önskar ändå att mitt McGregor-ego hade fått blåsas upp lite mer.

Jag kollar på MMA med lika stora ögon som när en 1-åring glor på ”Babblarna”. Alla som häcklas, det rinnande blodet, de brutna näsorna och smutsiga intrigerna kittlar många nerver i mig. Att se kaxiga Joanna Jedrejcyk utsätta Rose Namajunas för psykisk terror – för att sedan bli totalspöad och gråta ut i en presskonferens – är underhållning på högsta nivå.

Det är främst karriärläget som gör den brutala cagefighter-livsstilen rättvisa. Här påbörjar jag min resa i ett slitet förortsgym för att slutligen landa i den mest hajpade UFC-ringen. EA har övergett de uttjatade filmsekvenserna och fokuserar i stället på att föra berättelsen framåt med hjälp av fightingen, olika meddelanden och möten med rivaler. Mellan varje match sköter jag mitt eget schema och kan antingen lära mig nya moves, marknadsföra mig själv i sociala kanaler eller utmana en motståndare. Upplägget sitter som en smäck och får mig att bli superkär i den amerikanska framgångsdrömmen. 

Men i det stora hela porträtterar inte riktigt ”UFC 3” all rubrikvänlig drama bakom kulisserna. Jag hade velat se fler ingredienser som mental utpressning, statussökande och mediakåthet. Även om den irländska buffeln Conor McGregor visserligen får agera frontfigur, flexa musklerna och vråla och ha sig så kräver jag fortfarande MER! Ge mig allt ni har! Ge mig BRÖLET!

Krutet har snarare lagts på att förfina själva fightingmekaniken och göra den mer trovärdig. Det är långtifrån en enkel uppgift att hitta djupet i mixed martial arts i ett tv-spel. ”UFC” är trots allt inte ”Tekken”. Men den här gången har EA fått till det bättre än någonsin tidigare. Jag måste vara mer sparsam med min ”stamina” för att inte bli alltför för sårbar och tajmingen av mina ”strikes” har aldrig känts viktigare. Animationerna är tajtare och att röra och slå samtidigt fungerar felfritt.

Dock är övergången från ”stand up” till markposition inte helt klockren. Att få ett grepp om motståndaren går sådär och resulterar snarare i en stel, oklar och trög knapptryckningsprocess. Ett annat stort minus är mikroköpen och loot-lådorna i ”Ultimate team” där min fysiska plånbok väger betydligt tyngre än mina färdigheter.

Även om ”UFC 3” är en bra bit från perfektion är det ändå den här delen som skiner starkast i serien. Och om vi ska vara helt ärliga nu. Jag är inte särskilt svårflörtad. Låt mig bara spela som min idol Paige VanZant och jag är mer än nöjd.