Vad hjälper en underskön värld med oförglömliga ögonblick när Rares piratspel saknar både mål och mening?

Träflisorna flyger åt alla håll och kanter när jag och min besättning beskjuter en galär med tre kanoner från babords sida. Efter att ha utnyttjat vinden i våra stormastsegel är vi äntligen ikapp efter en lång och ihärdig jakt. I ett desperat försök att slå tillbaka släpper fienderna ankare och vinklar båtens bredsida mot oss. Det är dock redan för sent. Trots ihärdiga reparationer tar skeppet in vatten och inte långt senare har det sjunkit till havets botten. Skeppets alla kistor är våra, liksom ära och berömmelse.

”Sea of Thieves” är något så annorlunda som en piratsimulator i en öppen värld. Det främsta målet är att skapa spontana möten på ett hav där konfrontationer hägrar bakom varje udde. Den brittiska spelstudion Rares ambition har varit att till varje pris fånga sjörövarlivets populärkulturella romantik och baka ner det till ett storslaget äventyr att dela med sina närmaste vänner. I rollen som pirat kan jag segla över havet – antingen själv eller i grupp – och gräva upp gömda skatter, frakta gods, dyka kring vrak eller utkämpa sjöslag mot andra spelare. Lagarbete betyder allt då alla har en roll att fylla på skeppet.

Att segla runt på en slup eller galär är en minst sagt magisk upplevelse. Vattnet kan vara kristallklart eller förrädiskt. Skummet yr i vågorna, träet knakar i masten och måsarna skrattar sig hesa. Ljud och bild snuddar på perfektion och det är balsam för själen att få navigera med karta och kompass bland öarna under en solnedgång, eller fånga upp vind i seglen. Sträckorna kan vara långa, men vad gör det när själva resan är målet?

Ungefär här mojnar dock vinden och ”Sea of Thieves” slutar vara intressant. Trots dess vackra yttre saknar spelet ett stabilt fundament att stå på, liksom incitament att fortsätta spela. Uppdragen som jag genomför åt de tre olika fraktionerna är sig alla lika och tjänar enbart som transportsträckor för att leda till de där spontana mötena mellan skepp. Belöningar är alltid i guld och kan inte spenderas på något annat än kosmetika för skeppet eller den egna karaktären – vars utseende du påverkar i begränsad utsträckning. Strider med svärd och pistol är larvigt förenklat och skänker inte heller någon större glädje.

Spelet förlitar sig helt på vad jag själv skapar och hur jag spenderar min tid, vilket inte är en styrka med en så pass fet prislapp. I de bästa av stunder är titeln det ultimata rollspelet när jag och mina vänner kämpar mot rivaliserande skepp. Men solo? Nej, då går jag hellre på plankan.

Bristen på mål sänker kanske inte ”Sea of Thieves” helt, men spelet är i stort behov av vettiga uppdateringar för att fortsätta hålla sig flytande. Annars vilar snart även Rares oslipade diamant på havets botten.