Fatsharks uppföljare må bjuda på orättvist hårt motstånd, men i goda vänners lag är det ingen som bryr sig.

Jag har en självklar favoritscen från ”Sagan om Ringen”. Ögonblicket när den tankspridde hoben Pippin lyckas väcka hela gruvstaden Moria – efter att ha puttat ner en gammal rustning i en näst intill bottenlös brunn. Komiken i det hela övergår snabbt till något mycket mörkare. Efter en isande tystnad vaknar berget upp till ett maniskt och spöklikt trumslagande. Snart väller orcher fram i horder och tillsammans får ringens brödraskap kämpa sig fram genom gångarna i Moria för att överleva.

Just den där inramningen är själva essensen av svenska Fatsharks ”hack and slash”-fps ”Warhammer: Vermintide 2″ i Games Workshops hårdnackade fantasyuniversum. Att i en grupp om fyra spelare möta ändlösa vågor av ohyra till taktfasta trumslag, samtidigt som man gör allt i sin makt för att inte gå under. Apokalypsen står för dörren och mitt eget följe vill till varje pris rädda Ubersreik – en förlorad stad som ockuperats av det ondskefulla råttfolket skaven. Lösningen är att besegra dem med alla till buds stående medel och förhoppningsvis undgå en ond bråd död.

Fatshark har med sin licens inte bara förbättrat sitt mikrokosmos i ”Warhammer”-världen, utan också skapat en än mer finslipad upplevelse i en genre jag inte visste att jag behövde. Redan på den lättaste svårighetsgraden kan motståndet framstå som övermäktigt och brutalt. Märkligt nog spelar det lite roll. När jag och tre vänner tar oss an flera av de vackra och välkonstruerade banorna misslyckas vi regelbundet. Ändå verkar njutningen inte bara ligga i ett avklarat uppdrag. Mycket kretsar också kring gruppens möjlighet att samarbeta i pressade situationer, taktiska beslut på minibossar eller det klämkäcka röstskådespeleriet mellan Ubersreik-hjältarna som utgör banornas narrativ.

Ju mer erfarenhet jag samlar på mig desto fler talents och karriärval öppnas upp. Avklarade banor belönas även med både nya vapen och rustningar. Detta tillåter mig att skräddarsy både en personlig spelstil och en roll som min grupp faktiskt kan ha nytta av. Med crafting och andra funktioner optimerar jag ytterligare min karaktär så att jag successivt kan ta mig an svårare uppdrag.

I ”Warhammer: Vermintide 2″ är jag ständigt vid ruinens brant, men aldrig någonsin uttråkad. Tack vare inbyggt Twitch-stöd, specialuppdrag och möjligheten att på olika sätt påverka svårighetsgraden under banans gång har Fatshark skapat en utmaning jag till varje pris vill övervinna.

Tills dess att jag når dit njuter jag när trummorna och krigshornen ljuder i horisonten och skaven kommer rusandes mot mig i hundratals. Jag är redo!