Jag har åkt till London för att testa 45 minuter av ”Shadow of the Tomb Raider” som släpps 14 september. Här är mina intryck.

”Nämen, vilka uppumpade biceps!” tänker jag högt för mig själv. Square Enix måste ha inspirerats av filmstjärnan Alicia Vikanders version av arkeologen när de designade de nya, vältränade armarna i ”Shadow of the Tomb Raider”. Bortsett från musklerna ser vår 90-talsikon mer eller mindre bekant ut med lerstänk i fejan, bekväma khakibrallor och en smått tilltufsad håruppsättning. Det gör mig trygg. Nästan lite för trygg.

Det verkar först som att det nya spelet inte velat rucka på sitt vinnande koncept överhuvudtaget. Det mest vågade greppet är att min änterhake numera inte bara används för kastas mot stenväggar, utan också som ett sätt att hitta fäste samtidigt som jag glider ner längs ett rep. Många ingredienser består sedan rebooten 2013. Bland annat ”survival instincts”-läget, pilbågsskjutandet, smygsekvenserna, dykandet, pussellösningarna, repdragandet och all klättring. 

Jag kommer in i ett flow som nästan går på rutin. Gömma mig i busken där borta. Hugga någon i ryggen. Smyga mig fram runt hörnet. Det som är tänkt att vara klurigt – till exempel att få flera plattformar att hamna i rätt linje – är knappast kvantmekanik. Desto svårare är det att lyckas med sådant som borde vara lätt som en plätt, typ att pricka vissa klippor när jag hoppar.

Miljöombytet kompenserar inte för alla designval som återanvänds, hur flashigt det än är. Jag tränger mig igenom folkmassor i en mexikansk by där människor i masker står samlade kring döskallar, ljuslyktor och blomblad och skapar en sektliknande stämning. Och så doppar jag mig i kristallklart vatten, förstås. Grafisk perfektion i all ära, men jag vill hellre att man lägger krut på att fräscha till strukturen i uppdragen. 

När designen känns lite ”been there done that” är det i stället Laras personliga resa som tar en otippad vändning. Visst är det knäppt att förutspå en hel karaktärsutveckling efter mindre än en timmes speltid. Men jag tror ändå att ”Shadow of the Tomb Raider” är mogen nog att lämna den klassiska Trinity-konflikten och röra sig mot något helt annat. Något som verkligen sätter vår äventyrare på prov.

Sluta läs nu om du inte vill få spoilers. I demon hintas det om att Lara Croft har triggat igång en förödande apokalyps. I en scen snor hon en dolk prydd med illgröna stenar. Plötsligt raserar väggmålningar bakom henne med bilder på tsunamis och andra naturkatastrofer. Hon har ställt till det. Rejält. Ut genom grottan och där möts Lara av en enorm flod som gör att hon tvingas simma för sitt liv bland döda kroppar.

För första gången problematiseras rollen som gravplundrare. Det är inte helt okomplicerat att kliva in med dunder och brak och bara ta över en främmande kultur. Det är på grund av vår egen Lara som en hel värld nu slås i spillror. Inte på grund av den typiskt elaka, manliga skurken.

Jag hoppas innerligt att det här väcker outforskade sidor hos en annars rätt så förutsägbar hjältinna. Ge henne tvivel, samvetskval och varför inte dödsångest, medan hon kämpar för att ställa allt till rätta. 

Kanske kan ”Shadow of the Tomb Raider” bli början på en helt ny Lara Croft.