Jag har alltid drömt om att få gå på Hogwarts. Men jag har aldrig drömt om att bli ruinerad. Mobilspelet ”Harry Potter Hogwarts Mystery” är en snuskigt dyr affär.

Precis som vilken 90-talist som helst har jag många gånger fantiserat om att få ta emot ett brev från Hogwarts. Men nu när det äntligen har blivit verklighet – eller tja, virtuell verklighet – tvingas jag punga ut stålar för att kasta trollformler och flyga kvast. Det här är inte Harry Potter-äventyret jag längtat efter.

Visst, jag uppskattar ändå tanken bakom mobilspelet ”Harry Potter: Hogwarts Mystery”. Det enda vi fans har bönat och bett om genom åren är en gedigen Hogwarts-upplevelse där man blir indelad i hus, går på lektioner, skaffar vänner och lever det där mystiska, magiska skollivet man tidigare bara upplevt i böckerna och filmerna. Och det är just den upplevelsen som spelet tar till vara på. Till en viss del.

Jag skapar min egen elev, införskaffar trollstaven på Ollivanders och förklarar förmätet för sorteringshatten att jag passar bäst i Ravenclaw. Här börjar min resa. Likt ett förenklat rollspel bygger jag relationer genom att till exempel lista ut vad en viss person går igång på för samtalsämnen, eller genom att försvara någon i en utsatt situation.

Jag möter bland annat Draco Malfoy-kopian och tillika mobbaren Merula. I en sekvens tvingas jag duellera mot Slytherin-retstickan och det enda jag kan försvara mig med är ”lumos”-formeln. Det är så plågsamt att jag nästan önskar att Voldemort var där och kunde ta kål på skammen med en ”avada kedavra”.

Men rätt så snabbt märker jag hur min Hogwarts-idyll går i kras. Redan i mitt första möte med en förrädisk ”devil’s snare”-växt kan jag inte ta mig loss ur plantans grepp, om jag inte fyller på med krafter. Min mätare är nere på noll och efter flera tappra försök är den enda räddningen att betala mig ur situationen. Eller vänta i flera timmar på att energin ska laddas upp igen. 

Det största problemet med mikrotransaktionerna är att de sätter stopp för själva händelseförloppet i spelet. Det hade varit en helt annan femma om man endast kunde köpa kosmetiska prylar – till exempel kläder och hår – som inte påverkar ens prestationsförmåga. Nu blir jag i stället helt pank på kuppen eller tvingas sitta där som ett fån och stirra på klockan. Jag hade mer än gärna lagt några hundralappar för att slippa “free to play”-upplägget, då det är ruskigt lätt hänt att räkningen rusar i väg.

Det är synd att ”Harry Potter: Hogwarts Mystery” inte kommer bli ihågkommen för sin vilja att beröra, utan snarare sin lust att tjäna pengar. Nä, usch och tvi! Vad hade egentligen Dumbledore sagt?!