Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men jag vet att ”Yakuza 6” är en storslagen final på den japanska spelserien.

Jag får bebiskiss i ansiktet, sjunger ensam i en karaokebar och lär mig att nätdejta. Samtidigt som jag bekämpar gangsterbossar och letar efter min försvunna adoptivdotter och tillika popidolen Haruka. Och just ja, jag tvingas ta hand om hennes spädbarn Haruto också.

”Yakuza 6: The Song of Life” är spretigt, kaosartat och ja, bara väldigt mycket på en och samma gång. Var och varannan minut stannar jag upp och tänker ”vad fasiken är det som pågår?”. Att ge sig ut på jakt efter en försvunnen tjej kanske känns som ett enkelt uppdrag, men det hela mynnar snabbt ut i minst 100 olika minispel och sidouppdrag som alla bidrar till en överhängande knasighet.

Vid en första anblick finns det miljontals med saker man hade kunnat stryka för att tajta till upplevelsen. Till exempel springandet mellan läskautomaterna, arkadhallsbesöken där jag skjuter aliens i ”Space Harrier” och alla gånger jag behövt trösta en skrikande Haruto. Men istället låter jag mig själv distraheras av diverse sidospår, just för att de är så löjligt roliga. Alla små utsvävningar kring huvudstoryn känns långt ifrån en tradig ”att göra”-lista och blir snarare ett lustfyllt utforskande.

Det enda som får snarkreflexerna att rycka till är slagsmålssekvenserna. Något som till en början känns som ett gäng fart och fläkt-strider i serietidningsanda blir till sist mest av ett hetsigt knapptryckande med underliggande hårdrocksslingor. Visst finns det ett strategiskt djup där jag kan använda mina upplåsta förmågor eller utnyttja föremål i min omgivning. Men för det mesta smälter bara alla tricks ihop i huvudet på mig.

Det mest beundransvärda med Segas avslutande del i actionserien är ändå envisheten i att vilja maxa varenda sekund av spelet. Med en personlighet starkare än en schlagerdiva tar man sig an allvarliga ämnen med en humoristisk ton och skapar dramatiska realitysåpa-stunder som faktiskt lyckas beröra.

Det finns så mycket att älska, och egentligen så mycket att hata. Men när jag tar på mig de extravaganta ”Yakuza”-glasögonen ser jag bara genom ett förälskelseskimmer.