Jag förväntade mig en uttjatad ”far och son”-historia. Men guden Kratos och hans parvel Atreus får mig att känna saker jag aldrig har känt förut.

Kratos, detta grekiska muskelpaket till gud, är kanske den oskönaste farsan i hela Midgård. Han skäller oavbrutet ut sin son Atreus och sätter större press på honom än en amerikansk ”pageant mom”. Men visst, det har varit tufft. Efter att ha stått öga mot öga med Zeus har Kratos nu bosatt sig i norr med sin unge och får i stället handskas med ett kallt, kargt land där Oden styr och ställer.

I rollen som ensamstående pappa lär han sitt barn att överleva i den nya nordiska världen. Duons uppdrag blir att ta vara på en betydelsefull persons sista önskan. Under resans gång försöker Atreus nästan panikslaget imponera på Kratos med sin pilbåge, samtidigt som han greppar efter varje liten komplimang. Den hårda ”far och son”-relationen har porträtterats oändligt många gånger i spel och jag förväntade mig en upprepning av samma gamla klyschor. Men jag fick vara med om något helt annat, mycket mer mänskligt.

Det börjar med pappans bröliga rop som genererar det pliktskyldiga svaret ”yes, sir”, men mynnar efter ett tag ut i små tafatta kärleksförklaringar. Här finns stunder som ger mig hjärtsnörp jag aldrig tidigare upplevt i spel. Till exempel när Kratos inte kan förmå sig till att trösta sin egen son. Han gör sig redo för att klappa Atreus rygg men stannar mitt i rörelsen, knyter näven och häver ur sig ett ”come, boy”. Aj, aj, aj.

Dessutom trillar jag av stolen för att ”God of War” är så läskigt snyggt. Det gäller alltifrån hur man animerat trycket i yxan när den sugs in i ens grepp till naturlandskapen med de ensamma, snötäckta bergstopparna och björkskogarna fyllda av röda löv. Släng sedan på handgemäng med ”Game of Thrones”-liknande iszombier och vi är hemma.

Striderna är flera mil ifrån det klassiska knappkombinationskaoset. Jag kastar, kontrar, skyddar och använder min specialare ”spartan rage”. Yxan kan användas både på nära håll eller söka sig medvetet till sitt mål på längre avstånd. Levelsystemet bygger på en rollspelsaktig grund där jag hela tiden kan förbättra min utrustning med till exempel runor och magi utan att det känns för krångligt.

För mig hade det räckt att enbart få följa Kratos och Atreus och se dem utvecklas sida vid sida. Att jag också får ta del av grafik och design på BAFTA-nivå utöver den smäktande familjehistorien är en ren och skär ynnest.

Med så stora ambitioner finns det mycket som hade kunnat gå snett. Men ”God of War” bara överlevererar.