Det vore kul om ”Vampyr” inte tog sig själv på så stort allvar och insåg att det kanske är årets fjolligaste spel.

”I have a thirst for blood!” – jo, tack. Jag vet. Den brittiske vampyrdoktorn Jonathan Reid är en tjatig jävel. Han vill gärna påpeka om och om igen att han tycker om att suga blod. Det räcker med att en råtta springer förbi för att han ska bli helt till sig och börja slipa huggtänderna.

Första världskriget är över och den spanska sjukan härjar fritt. Läkaren Reid återvänder till gotiska London – förvandlad till en törstig vampyr som råkar döda sin egen syster. Och som sedan råkar döda ytterligare en person. Och ännu en till. Det hela slutar med att han har en hel lista på oskyldiga människor som offrats för hans egna lustar. När hans plan egentligen gick ut på att hitta ett botemedel.

Mitt största problem är att jag jämt och ständigt vill ruska om Dr. Reid och skrika ”SLAPPNA AV!”. Måste du ha på dig Coldplays ”Viva la Vida”-jacka, korsförhöra varenda invånare om deras privatliv och göra rösten Smaug-mörk för att få din vilja igenom? Tydligen.

Upplägget i ”Vampyr” är så pass bisarrt att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. I ena sekunden går jag runt i en stad för att göra människor friska och lära känna dem. Bara för att i nästa sekund käka upp dem. Ju mer jag till exempel tar reda på om ambulansföraren Milton och hans förbjudna förhållande med sjuksköterskan Pippa – desto bättre blir hans blodkvalitet. Jovars, det går att spela igenom äventyret utan att döda en enda själ. Men det hade ju bara varit självplågeri. Det enda jag finner lite nöje i är att mörda Milton, eller någon annan bitter person som jag stöter på. Strunt samma om han eller hon har en käresta! Mer smaskens åt mig!  

Bortsett från det obarmhärtiga dödandet så suger det mesta i spelet. Det till synes komplicerade combat-systemet som egentligen bara går ut på att upprepa samma mönster – ducka, slå, ducka, slå. De styltiga dialogerna som känns som en hittepå-pjäs. De knaggliga animationerna som gör att karaktärerna inte har ögonkontakt. Den totala bristen på självdistans. Stämningen är – gud bevare mig – ungefär lika emoallvarlig som när Lorde sjunger kryptiskt om Tumblr-notifikationer på sitt debutalbum ”Pure Heroine”.

Jag blir helt utmattad av ”Vampyr”. Och då försöker jag ändå på ett desperat sätt att leta efter ett slags djup. Brytningen mellan Londons arbetarklass och aristokrati? Eeeh, klassamhället? Nä. Här finns ingenting att hämta. Det är ett spel om en vampyrläkare. En läkare som är en vampyr. EN VAMPYRLÄKARE.