”Uncharted 4” har äntligen släppt en storytrailer – och som Nathan Drake-entusiast (läs; besatt fangirl) är det Effies plikt att dissekera den på fullaste allvar. 

Nåväl, jag vet att den kom ut för några dagar sen, men det är inte förrän nu jag har fått tillfället att offentligt studera trailern. Får jag be om största möjliga tystnad… Nu kör vi! 

0:10 Is it a bird…? Is it a plane…? Nej! Det är Baby Nathan (och Sam) som jag skådar. Och en mäktig skyline. Stark inledning. Får inte alls gåshud eller blir liiite blöt i ögat. Nejdå.

0:33 Nathan goes ”Lara Croft: Underworld” och lämnar dykardräkten hemma. Här simmar vi ner på havsjupet med all ammo och vapen. För att han kan! Strax därefter kastas han nedför ett vattenfall i ett fordon – för att han kan! 

0:43 Klassiskt. Det behövs alltid en kvinna för att sätta Mr. Drake på plats. Någon som tar ner honom på jorden och gör att han bemöter lite motstånd. 

0:52 Det var ett jävla tjat. Han sa ju nyss att han var redo att hitta sitt öde/sin rikedom yada yada. Lyssnar du inte eller?! 

1:15 Bromance. Nathan lutar sin arm på Sams axel, ”Haha, mannen! Tänk att det är du och jag IGEN – ute på vårt livs äventyr några år senare! Lite mer skägg, lite fler rynkor – men lika badass. Hela världen står i brand. Men vi, ja, vi två. Vi har ett starkt band. Helt obrytbart. Det är du och jag mot världen. Från och med nu. Och varje dag framöver.” Okej, jag kanske drog det lite långt där… Men ändå! Ah, det är något med manlig vänskap som värmer mitt hjärta. 

För att summera: Nathans djärva rackartyg förvånar inte längre, man har nästan blivit avtrubbad som spelare. Det känns helt självklart med intensiva biljakter, nära-döden-explosioner och ”hjälp mig jag ramlar snart ner i avgrunden om inte Sam tar min hand”-ögonblick. Det som jag saknar i den här trailern, även om den var bombastisk som tusan och kom åt alla mina fangirl-nerver, är mer känsla. Drama! Kärlekstrianglar! Tårar! Men Elena hintade ju i och för sig lite om det.

Ja, hursomhelst, ”Uncharted 4” känns hittills klockrent i sin äventyrsstämning. Och för att citera Nathans kompanjoner – ”He was meant for this world”.