”Forza Horizon 3” har gjort det omöjliga – att få mig att älska bilspel.

Jag slutade att bry mig om bilar i tonåren. Innan dess pekade jag ut Audis, Toyotas och BMW:s som rullade på Södermalms gator. Jag tävlade med motorcyklar i ”Extreme-G” på Nintendo 64 och körde leksaksbilar på parkettgolvet i vardagsrummet. Den senaste tiden har min inställning till fordon varit betydligt mer hånfull. Jag nickade instämmande när flickvänner klagade på deras 25-åriga killar som sitter fastklistrade framför ”Forza”-spelen. Racing? Snark.

Tänk vad fel jag hade. Så fort jag kliver in i min mörkblå Tesla (som jag för övrigt har döpt till Buffy) och rusar förbi skyskraporna till tonerna av Chvrches ”Clearest Blue” så njuter jag. Teslan byts sedan ut till en liten röd Corvette, som en slags hommage till min idol Prince. Jag vill stanna kvar i den här bubblan för alltid. ”Forza Horizon 3” blir som en terapisession där varje kilometer i timmen tar mig längre bort från alla vardagsbekymmer.

Min uppgift är att utveckla ”Horizon”-festivalen där fordonsentusiaster har samlats längs den australiensiska kusten. Stegvis bygger jag ut området, får fler fans och anordnar olika race i ökenlandskap eller surfingnästen. Det här gör jag genom att utföra skrytiga PR-stunts, vinna racingtävlingar och leta efter skillade förare. Trots en stadig ”att göra”-lista känner jag aldrig några krav.

Förutom i online-läget. Där kan jag delta i små events med andra spelare som påminner om ”följa John”-lekar. Jag kan också spela ”freeroam” och åka runt på safariliknande äventyr utan lika tydliga riktlinjer eller prova på co-op. Allt det här ger mig grov prestationsångest. Jag kastas tillbaka till idrottslektionerna i grundskolan där jag var lättad om jag inte hamnade sist.

Ljuddesignen och musikintegreringen förhöjer hela upplevelsen. Så fort jag närmar mig en av festivalerna förflyttas musiken från mina bilhögtalare till scenen i närheten. När jag åker igenom en tunnel så dämpas låten. Om 70-talsbilar krockar med varandra gör de ett plåtaktigt ljud av sig. Grafiken är minst lika slående. Små regndroppar som landar på vindrutan. Sandkorn som skvätter. Och känslan i handkontrollens vibrationer när jag byter terräng från asfalterade motorvägar till grusiga stigar, ska vi inte ens prata om.

Från att ha skrattat föraktfullt åt de 25-åriga “Forza”-killarna är jag nu en av dem. Nu bryr jag mig också om välpolerad lack och sportdäck och vill åt den där frihetskänslan precis som alla andra. ”Forza Horizon 3” är drömmen som jag inte visste att jag längtat efter.