”Gravity Rush 2” kunde inte ha sett bättre ut. Däremot lyckas spelets vackra yttre knappast dölja de inre blödningarna.

En glittersvart katt och en tjej iklädd en guldprydd klänning med en svävande mantel, bäddar för fantastiska förutsättningar. Dock har ”Gravity Rush 2” inte tagit till vara på sin hjältinna Kats fulla potential. Hon är alldeles för fräsig för att agera springflicka, dela ut inbjudningar och hjälpa några ankor att rymma.

Kat har blivit uppslukad av en gravitationsstorm och förlorat alla sina krafter, eftersom att de är kopplade till hennes katt Dusty. Husdjuret försvann nämligen mitt i all tumult. Kat kraschlandar nu på en svävande koloni och tar sig sedan vidare till en ”slå mig hårt i ansiktet”-snygg storstad. Efter att katten återfunnits är hon redo att störta övermakten och kämpa för rättvisan. När hon inte ödslar sin tid på att upprepa meningslösa sysslor, det vill säga. 

Prata med en tant. Hämta en sak. Spring tillbaka till tant. Prata med en ny tant. Hämta en ny sak. Spring tillbaka till den nya tanten. Så håller det på. Det är en cirkel som är lika förutsägbar som att Anna Book kommer att gråta inom den närmaste timmen. Trots spexiga gravitationsmöjligheter där huvudpersonen snurrar runt i luften i 360 grader och skjuter sig själv mot fiender likt en mänsklig kanonkula – är striderna minst lika monotona som uppgifterna.

Ibland försöker man ruska om konceptet, men gör det på helt fel sätt. Jag hade hellre velat utforska ett karaktärsdjup hos Kat och leka mer med tyngdkraften, än att tampas med bossar och påtvingade smygartaktiker. Det är lätt hänt att jag känner mig ostimulerad i fighter där jag siktar på en träffpunkt och sedan bara slåss med fyrkantsknappen tills fienden är död.

Estetiken är det som kommer att stanna kvar i min minnesbank. Kulörta marknadsstånd, kupolformade tak och en mörk ”Spirited Away”-dimma. Underklassens plåthus och överklassens lyxvillor högst upp bland molnen. Tänk om jag hade fått se storyn utspela sig bland den här skönheten och inte i milslånga serietrippar som jag tröttsamt trycker bort.

I stället för att lägga krut på det viktigaste, det vill säga uppdragen som Kat utför, väljer utvecklarna att fylla miljöerna med en sprudlande färgpalett – i hopp om att varje penseldrag kan ta bort fokus från den fantasilösa mekaniken. Men misslyckandet blir bara ännu mer iögonfallande.