Jag både ljuger och talar sanning när jag säger att ”For Honor” är roligt.

Bröl, bröl och bröl. Det är ”For Honor” i tre ord. Riddare, vikingar och samurajer krigar mot varandra på grund av att den listiga skurken Apollyons har försatt världen i ett kaos. Varje grupp vill ta tillbaka något som de själva säger sig äga. De styrs helt och hållet av sin blodtörst och svingar sina välslipade svärd tills alla huvuden har rullat.

Det är på allvar när man slåss för äran. Bara en enorm lyftkran med två krokar som fästs i vardera mungipa, skulle kunna få krigarnas smilband att röra sig uppåt. Seriositeten märks särskilt i singleplayerläget. Där får jag ta mig igenom totalt 18 kapitel med rättvisans riddare, de bitska vikingarna och de smidiga samurajerna. Här finns inga punchlines eller ens ett par pappaskämt – men desto större krut läggs på variationen i kartor och taktiska valmöjligheter. Kampanjen är precis rätt avvägd för att jag inte ska hinna tröttna eller bli för mätt och känns som en perfekt inkörsport till multiplayeräventyret.

Under onlinematcherna är det främst tänkt att man spelar fyra mot fyra, men det finns även dueller. Det sistnämnda är jag mest förälskad i. Fokuset blir nämligen betydligt starkare när jag bara har en enda fiende att bekämpa. I lägen som ”Team Deathmatch” och ”Dominion” där slagfält och områden ska erövras, samtidigt som små soldater och andra större biffar ska krossas, är det mycket som snurrar runt i min vänstra hjärnhalva.

Stridssystemet är inte optimalt om jag vill fightas mot mer än en person åt gången. Men det belönar mig direkt när jag träffar svaga punkter hos motståndare som har råkat sänka garden, eller om jag prickar kombinationer och aktiverar mina tillfälliga superkrafter. Varje klass har även olika fördelar. En liten vessla med lätt rustning och dubbla vapen, har all chans i världen att skära igenom benstrukturen på vilken best som helst. Medan de stora muskelpaketen har tyngre och mer kraftfulla attacker, men inte samma snabbhet.

Spelet är groteskt – både i sitt hänsynslösa koncept men också rent utseendemässigt (hörru Xbox 360, har du tappat bort en titel eller?). Den aggressiva upplevelsen är däremot underhållande i stunden, men lämnar inga direkta elefantavtryck. Jag tippar faktiskt på att vi kommer att ha glömt bort Ubisofts nya verk om bara ett år.

“For Honor” saknar all humor i världen, men själva fightingen är förvånansvärt rolig. Och det är väl just det som är poängen. Våldet är det viktigaste för en krigare.