Folk frågar mig ofta om jag inte ska bli spelutvecklare. Men det är lika dumt som att be Edward Blom sadla om till en MMA-fighter. Låt mig förklara varför…

Det började i Visby. Jag släpade mina två resväskor av Carrie Bradshaw-kaliber över kullerstenarna. Vinkade av min mamma i en studentkorridor vars linoleumgolv luktade citronsåpa. Det blev ett riktigt fulgråt-farväl. Jag skulle ju vara borta i tre långa år! Men framför allt skulle jag bo på campus Gotland och ta en speldesignexamen från Uppsala Universitet – med siktet på ett framtida jobb hos en av Sveriges största spelstudior. Kanske Avalanche? Dice? Paradox? Det var bara att välja och vraka. VIK HÄDAN, ÖBOR! Här kommer en blivande gamingdrottning!

Jag satt bredbent i stolen på uppropet. Glodde på mina klasskamrater och kände mig trygg i min intellektuella kapacitet. Lärarna pratade om hur tuff branschen var och hur de bryskt skulle avfärda våra studentprojekt som ”skit”. SKIT? MOI? Nä du, den här kvinnan kan bara klämma ur sig små guldklimpar!

Men under min första lektion hände något. Vi skulle bryta ner spelmekaniken i ”Space Invaders” och bygga ett eget liknande koncept. Studenterna runt omkring mig började brainstorma idéer direkt. Allt jag hörde från lärarens mun var: blablabla. Och i min hjärna stod det lika stilla som när Stockholms pendeltåg drabbas av årets första snöflinga.

Det ofattbara faktumet att jag inte var logiskt lagd kom som en chock. I efterhand förstår jag att jag överlevde av en enda anledning: skrivandet. Dels i kursen ”att kommunicera i tal och skrift”, men också på fritiden i min blogg om populärkultur. Annars var livet en ständig kamp. Jag undvek killar som ville få mig full på fireball-shots, försökte dosera rätt mängd tvättmedel och tröstspelade mig igenom nätter i längtan efter fastlandet.

Därför vill jag tacka alla som insåg att min talang låg någon annanstans. Under den här tiden fick jag jobberbjudanden från Aftonbladet, Sveriges Radio och tidningen Level. Vilket gjorde att jag tog mitt pick och pack och vände med färjan så snabbt jag bara kunde. Jag har aldrig blickat tillbaka. En gamingdrottning kan ju trots allt ha många förklädnader.