Jag trodde aldrig att jag skulle kunna relatera till homoerotik eller livet som en ensamstående far. Förrän dejtingsimulatorn “Dream Daddy” ruckade min världsbild.

Mina tjejkompisar brukar jämt och ständigt, fast på ett väldigt kärleksfullt sätt, påpeka att jag är den mest heterosexuella i vårt gäng. Det är inte direkt en stämpel jag är stolt över. Nä, den får mig faktiskt att tro att jag är ungefär lika utlevande som en bibliotekarie från Glumslöv vars Lindex-kofta är uppknäppt ända till halsen och som kryddar till livet med en vaniljlatte då och då. Därför är det kanske inte så underligt att jag utgick ifrån att storsäljaren ”Dream Daddy: A Dad Dating Simulator” handlade om att jag som kvinna skulle få ro hem en stekhet pappa i 30-års åldern. Men vad fel jag hade.

”Dream Daddy” är ungefär lika gay som en Paradise Hotel-fylla där killarna slickar varandras ”bollar”. Och det är inte som att bögigheten smyger sig på, utan den välkomnar mig med pukor och trumpeter redan vid öppningsskärmen. Backslicken, de välpumpade bringorna och Boyz II Men-stämmorna. Jag blir upp över öronen-förälskad. Min första uppgift är att skapa en egen drömpappa som, enligt min kollega Sonia, blir slående lik en hipsterversion av Harry Potter. Vilken rivstart!

På en amerikansk cul de sac har det råkat samlas sju pappor på en och samma plats. Köttmarknaden står vidöppen framför mig. Bara efter några timmar i grannskapet har min Mr. Potter redan lyckats få till ett one-night-stand med en riktig fuckboy-farsa, blivit utsatt för hundtricket i en lekpark och bokat in en dejt med en gammal romans från universitetet. Samtidigt som han försöker jonglera livet med sin tonårsdotter som himlar med ögonen oftare än Bella Swan i ”Twilight”-serien.

Sett till ytan är ”Dream Daddy” en plojig simulator om ett par kåtbockar till pappor. Men jag behöver knappt gräva en millimeter för att förstå att de här föräldrarna, trots höhö-skämt, egentligen bara är ute efter lite mänsklig värme. De vill kunna dela med sig av sorgen efter sin bortgångna partner, oron över att vara otillräcklig och inte finnas där för sitt barn. Känna en släng av gemenskap.

Oavsett min cementerat heterosexuella läggning kan jag omöjligt värja mig mot allt som ”Dream Daddy” har att erbjuda. Jag inser att spelet inte ens handlar om att vara gay – utan bara om att vara människa.