”Wolfenstein II: The New Colossus” klår kanske inte de blodindränkta striderna i systerspelet ”Doom”, men briljerar med en betydligt mer gripande story.

På en solstinn sydstatsgata står två kåpaklädda anhängare av Ku Klux Klan och bondar med en nazistsoldat. Som om det vore det mest naturliga i världen. Redan 1992 fick man som den amerikanska soldaten William J. Blazkowicz åta sig uppdraget att besegra nazismen i den mer eller mindre kultförklarade shootern Wolfenstein 3D. Men 25 år senare har utvecklingen lyckats röra sig bakåt. Konflikten är fortfarande aktuell och mer påtaglig än någonsin när Hitler tagit sin ideologi hela vägen till den amerikanska södern.

”Wolfenstein II: The New Colossus” porträtterar ett dystopiskt och kuvat USA under tidigt 60-tal. Totalt ockuperat av ett högteknologiskt Nazityskland som styr världen med järnhand. Det är en närmast total förvandling för landet som varit fascismens största bekämpare som i detta tankeexperiment förlorade kriget.

Allt börjar där föregångaren ”The New Order” slutade. Från den kapade ubåten Evas Hammer kämpar jag tillsammans med mina rebellkollegor i Kreisau Circle för att starta en amerikansk revolution över hela landet – från ett sönderbombat New York till den totalitära sydstatsstaden Roswell. Redan tidigt känns mina chanser att lyckas nattsvart naiva.

Spelets protagonist William J. Blazkowicz är allt annat än den likgiltiga mördarmaskin han var på 90-talet. 2017 års upplaga är ingen übermensch med ett blodstänkt 2D-porträtt, utan en sargad man som är besegrad både fysiskt och mentalt. Terror-Billy, som nazisterna fruktat kallar honom, är full av brister och rädd för framtiden. Men han drar sig inte för att förmedla dessa känslor i sin omgivning. Det är just Blazkowiczs och många andra karaktärers dödlighet och äkthet som väcker mitt intresse. De är noggrant skapade för att kännas just som människor.

Till detta är dialogerna så pass välskrivna att spelets många cutscenes blir en styrka snarare än en börda. Scener kan vara både fängslande och fasansfulla – så som General Engels perversa hantering av fångar, en kvinnas minnen av en atombombsattack, de förtryckta Roswell-invånarnas vardag eller Blazkowiczs flashbacks från hans våldsamma barndom.

Spelets skjutarmoment är i sig inte märkvärdigt. Tvärtom är de cirka 15 minuter långa banorna linjära och enkla i sitt upplägg. Döda innan du själv dödas och rör dig ständigt för att inte träffas. Det är på inget sätt en svaghet, då Wolfenstein även under brinnande strider hittar utrymme för story. Vapnen är inledningsvis sega och har dålig träffbild. Men i takt med att jag avancerar låser jag gradvis upp nya uppgraderingar till dem, liksom nya förmågor som öppnar upp för mer utforskning av områden.

Det fasansfulla med nya ”Wolfenstein” är att det vill relatera till vår egen samtid. I slutändan handlar inte det dock inte om vad jag ska besegra, utan vad jag vill beskydda. Konflikten fortsätter, men mitt i allt mörker lyser spelet som mest nere i ubåten Evas Hammer. Där lever fortfarande medmänskligheten.