Andra världskriget är tacksamt att porträttera, men nya ”CoD” åker inte snålskjuts på konceptet. Det är en modern tappning på en odödlig klassiker som har gjorts med vördnad.

Äntligen. Jag har varit så trött på det futuristiska hysteriska kaos som ”Call of Duty” har envisats med de senaste åren. Många har också protesterat mot seriens utveckling och fansen ska ha ett tack för sin ärlighet och ihärdighet. Avancerad och modern stridsföring har passerat bäst före-datum. Men den 6 juni 1944 är ett datum som jag gärna får anledning att återkomma till.

Det är heller ingen slump att kampanjen tar sin början just där – under landstigningen av Normandie. Activision har inte velat göra ett spel som kompletterar sina tidigare andra världskriget-verk. Nej, detta är en helt fristående titel där jag oblygt får ta del av flera av krigets största händelser på löpande band. En klassisk historia med dagens spelutvecklar-muskler, helt enkelt.

Storyn är medryckande med sina intressanta karaktärer, oegentligheter i gruppen och återkommande smakprov på Nazitysklands vidrighet. Rent känslomässigt är det inte revolutionerande, men inramningen är mäktig.

När jag springer genom en snötäckt skog i Belgien och träden bryts av som tändstickor av nazisternas bombardemang görs det med öppen mun. Skriken, ljudet av kulor sin viner förbi och synen av hundratals fiender som avancerar över kullen ger en filmisk upplevelse. Och när jag plockar upp snipern och börjar rada upp headshots är det med ett leende. Jag hade nästan glömt bort hur bra ”Call of Duty” är i sin enkelhet.

För utan jetpacks, fantasigranater och Ispector Gadget-uppfinningar på amfetamin är det åter strider på sunda villkor. Spelglädjen finns där direkt och tempot är sådär lagom högt.

Som allra bäst är det i närstrider. Multiplayerlägena följer också den melodin. Vare sig man väljer traditionella ”team deathmatch” eller tar en runda ”nazi zombies” med polarna är det fullspäckad action. Annat kan man dock säga om att hitta matcher. Visst, Headquarters utgör en givande hub-aktig yta och det är skoj att se sina lagmedlemmar på en gruppbild, men det tar ofta ondskefullt lång tid mellan matcherna. Dessutom hade jag inte klagat på lite större variation på banorna, när jag väl kommer in.

Letar man efter en krigssimulator och en mer genuin upplevelse är Battlefield ett klart bättre alternativ. Bulletdrop och rekyl existerade ju knappt på 1940-talet, om man ska tro Sledgehammer Games och Activision. Men när man pratar arkad-aktig, hejdlös fps-action ska ”Call of Duty WWII” inte skämmas alls.

En ny klassiker är det inte. Men en stark tolkning på ett klassiskt tema, det är det.