”Star Wars Battlefront II” bjuder på intergalaktiska strider som perfekt fångar den episka auran av stjärnornas krig. Kampanjen lämnar däremot mer att önska.

Det är tidigt 00-tal. Vinden får fönsterrutorna att skallra, men vi har hyrt en kultfilm på VHS och krupit upp i mina föräldrars knarriga skinnsoffa. Strax ska en helt ny värld öppna sig. Åratal senare har DICE i ”Star Wars Battlefront II” lyckats komma riktigt nära samma känsla jag kände för så många år sedan. Spelet hörs, ser ut och känns som ”Star Wars”.

Multiplayer-läget imponerar oerhört. Inte mindre än fjorton kartor kan utforskas i fem olika uppsättningar – från enorma, filmiska 40-manna-slagfält till mindre, tajtare fighter. Allra bäst är nya Starfighter Assault med sina blixtsnabba och svinsnygga fighter i rymdmiljö. Spelmekaniken är fantastiskt intuitiv och responsiv. Jag manövrerar runt min Millennium Falcon medan tiefighters sprängs till höger och vänster med ett kras lika tillfredsställande och beroendeframkallande som att poppa bubbelplast.

Trots hög nostalgivibb och gott om ljusglimtar (tjuvaktiga Lando, bossiga Leia och tjuriga Han Solo!) känns tyvärr single player-kampanjen jäktad och urvattnad. Detaljerna är fantastiska och jag ägnar typ hundra år åt att fascinerat granska texturerna i tygerna på Kylo Rens luva, men uppdragen i sig är inget ögonbrynshöjande. Inte ens slutstriden lämnar någon känsla av storslagenhet. Jag slukar i mig varje cutscene och mission som en iskall Capri Sonne på sommarens enda soliga dag. Men när äventyret är över är jag fortfarande törstig.

Nya hjältar och abilities låses upp av att att köpa lootboxes eller genom ett system av poäng och kort som känns ungefär lika lättförståeligt som fransk grammatik. Trots att nivåerna sänkts efter massiv kritik (och historiens mest nedröstade kommentar på Reddit) krävs fortfarande en hel del slit för att få loss samtliga karaktärer. När spelets ekonomi hindrar spelupplevelsen finns all anledning att rikta kritik, särskilt då progressionen är bunden till slumpartade lootboxes. Glöm ”pay to win”. Detta är ”pay to play the lottery”.

Under det blöta täcket av spelekonomi gömmer sig ett dock genuint försök att ta sig an det legendariska arvet från ”Star Wars”. Stundvis känner jag att jag faktiskt ÄR Leia när jag mejar ner fienden i Heroes Versus Villain – ett multiplayer-läge som kanske bäst kan beskrivas en spelversion av när man lekte rymdäventyret i skogen som barn.

Inga krusiduller, bara ren spelglädje. Plötsligt känns inte galaxen så himla långt, långt borta.