”Gorogoa” är mer än en bländande vacker och nästintill utomkroppslig upplevelse. Det är ett spel som vågar vrida och vända på världen.

En av hundratusen designers kan skapa ett spel där varenda steg faller sig lika naturligt som när mat-Tina skummar av sina rödvinsgrytor för miljonte gången. Okej, kanske inte riktigt så få. Men att Jason Roberts, efter 7 års utveckling, knåpat ihop ett så pass sömlöst och intuitivt verk kan inte bero på något annat än talang.

Bakom ett enkelt och framgångsrikt spelkoncept gömmer sig ofta ett större djup som vecklas ut allteftersom, utan att man egentligen lägger märke till det. I ”Gorogoa” manipulerar jag olika bilder i ett nät av fyra rutor samtidigt som jag tar med en pojke ut på sitt livs äventyr. Varje bild är handmålad och går att zooma in på, bryta isär, arrangera om och sättas ihop med andra porträtt på oförklarliga vis.

Gång på gång förvånas jag över hur varje pussellösning smälter samman på ett så självklart sätt. Bara genom att jag förflyttar en bildruta in i rätt sammanhang. Det kan handla om att få en sten att rulla och landa på en glaskupa så att en fjäril kan släppas ut i det fria. För att i nästa sekund förstå att jag kan ta en närmare blick på mönstret på fjärilens vingar, som i sin tur kan kopplas till en textur i en helt annan ruta. Kedjereaktionerna avlöser varandra i ett jämnt flöde och gör mig ständigt nyfiken på vad som väntar härnäst.

Trots att jag spelar på en iPhone 8 och skärmen egentligen inte gör de pampiga miljöerna rättvisa blir jag ändå drabbad av den nästan religiösa och kyrkliga atmosfären. Ibland känns det som att jag vandrar bland grekiska, antika ruiner eller något slags Notre Dame där detaljerade glasmålningar uppenbarar sig och kyrkklockorna klingar högt.

Handlingen är inte uttalad, utan snarare öppen för min egen tolkning. Jag kan inte alltid sätta fingret på det, men Roberts spel har något övernaturligt och mytiskt över sig som väcker ett starkt vemod. Här vill jag dröja mig kvar, suga in varje liten existentiell utsvävning och utforska vad pojken i historien faktiskt söker efter. 

”Gorogoa” ger mig det absolut bästa jag vet. Den där känslan av att jag bara följer med. Och först när resan nått sitt slut inse att jag inte har pausat en endaste gång.