”Fly från fängelset”-äventyret ”A Way Out” sätter samarbetet på sin spets. Det skriks, hurras och skrattas i soffan som aldrig förr.

”NU!” vrålar vi i kör och hamrar för fullt på handkontrollerna. Vi befinner oss i en snuskigt snygg 70-talsbiograf. På skärmen kan vi se tre perspektiv under samma händelseförlopp: mig själv, min medspelare och en kallsinnig lönnmördare som vi desperat försöker komma undan. Vi sitter båda på kanten av vår rangliga Knopparp-soffa och skriker instruktioner åt varandra för att ta oss vidare.

”A Way Out” är verkligen ett barn av sin genre, med lite för många lånade moment från ”Uncharted” och ”Tomb Raider”. Men vad som börjar som en halvtråkig kombination av äventyrsspel och ”walking simulator” eskalerar snart likt en exponentiell kurva till en eskapad som håller mig klistrad vid skärmen.

Vincent, smart och analytisk, och Leo, kaxig och pepp på fight, har båda på mystiska vägar hamnat i finkan och börjar tillsammans bokstavligen fila på en plan för att ta sig ut. Våra två kompanjoner närmar sig problemlösning på helt olika sätt. Hjärna eller muskel. Framåt kommer vi i alla fall.

Tänk Monsieur Gustaves flykt från fängelset i ”The Grand Budapest Hotel” fast lite mer macho. Längs med den detaljrika resan nystas mysteriet upp samtidigt som bandet mellan Leo och Vincent växer. På vägen passar vi på att fika en hel del, klappa hästar, lira arkadspel men också interagera med en värld full av trasiga människor – alltifrån spelmissbrukare till utnyttjade byggarbetare.

Det märks att det sitter en filmregissör bakom styrspakarna. Hazelight Studios leker med kameravinklar och scenövergångar i cinematisk perfektion med ständiga överraskningsmoment. Grädden på moset är spelmomentet där perspektivet skiftas till en sidescroller som är en solklar blinkning till ”Street Fighter” och den berömda slagsmålsscenen från ”Old Boy” – för att sedan återgå till splitscreen igen. Fler förtjusta vrål från den stackars Knopparp-soffan.

Det är inte en perfekt upplevelse. Dialogen hackar, mekaniken för att slåss är alldeles för enkel och designen lämnar mer att önska. Men tjusningen ligger bortom det som typiskt definierar ett bra spel. Det är en kommunikationsövning på hög nivå. Vi räknar ner tillsammans, problemlöser, argumenterar för och emot, blir sura på varandra och skrattar.

”A Way Out” slår an en sträng som inget annat co-op lyckats med tidigare. Att skapa något som låter den verkliga magin hända bortom skärmen och i samtalen mellan oss som medspelare.