Det är ett sådant slöseri. Hur kan man sumpa en rörande ”far och son”-berättelse om alkoholmissbruk med ett plågsamt övertydligt manus?

Många behöver säkert plocka fram ett paket näsdukar efter två timmar med ”The Awesome Adventures of Captain Spirit”. Förutom jag. På grund av att min själ har förmultnat. Skoja! Men i ärlighetens namn blir jag inte så berörd som hoppats på av ”Life is Strange”-spinoffen – trots Dontnods tappra försök till att orsaka hjärtsnörp.

Upplägget är som utstakat för att lämna en knut i magen. Pojken Chris lever ensam med sin pappa som dricker öl till frukost, eftersom att ”det är ju faktiskt fotbollsmatch idag”. Ibland händer det att han tar fram det lite tyngre artilleriet och däckar i soffan framför tv:n. Mamman lever inte längre. Kvar finns bara önskan om att få äta hennes stekta ägg på morgonen.

Chris fixar och donar. Plockar upp ölburkarna, skottar bort snön vid porten och värmer ”mac and cheese” åt sin pappa. Men vid sidan av de alldeles för vuxna vardagssysslorna flyr han också in i sin egen fantasivärld. På med manteln och plötsligt är han Captain Spirit som ger sig ut på fantastiska äventyr och räddar världen med sina superkrafter. Han hittar på egna knep för att distrahera sig själv och gör allt för att inte förarga sin förälder.

En av få saker som ”Captain Spirit” lyckas med är att förmedla den överhängande rädslan. Man vet aldrig när pappan kommer att få ett utbrott och i värsta fall kanske drämma till en. Det gäller att navigera rätt i dialogerna och hela tiden läsa av vad som kan slå fel. Inte ens sadistmästaren David Cage kan uttrycka den här sortens oro.

Men tyvärr är det inte mycket annat som prickar rätt. Det finns oändligt många böcker och filmer som redan har avhandlat storyn om den alkoholiserade och våldsamma föräldern och gör det på ett betydligt smidigare sätt. Ibland känns det som att Dontnods brist på undertoner och nyanser gör att manuset blir pinsamt PowerPoint-övertydligt. Det är inte helt hundra att långsamt zooma in och pracka på med ”hint, hint”-repliker om det stora blåmärket på armen. Även de inre monologerna i Chris huvud får mig att stundtals vilja ta mig för pannan.

Själva ”titta runt, klicka på saker och sedan säga något uppenbart”-konceptet hade jag gärna spolat förbi. En sådan här berättelse ska inte kännas som en enda lång utfyllnad. Den ska ta gott om tid på sig med syftet att beröra ämnet på ett rättvist sätt, utan att kompromissa med kvalitetsnivån.

”Captain Spirit” hade kunnat bli mer än bara en uttjatad snyfthistoria. Den hade kunnat tillföra något nytt.