”Rage 2” gör en grej av att vara ett helt galet och gränslöst skjutarspel. Men när jag testar det känns det mest ”mjeh”.

Så fort en amerikansk spelutvecklare utbrister saker som ”det här är helt knäppt!” bör det ringa en varningsklocka. För jag blir faktiskt uppriktigt orolig. Om Texas-baserade ID Software och svenska Avalanche Studios presenterar sitt ”Rage 2” som om det vore det SJUKASTE spelvärlden någonsin upplevt – vad för torr spelvärld lever vi egentligen i då?

Karaktärer som räcker ut tungan, har lila tuppkam och smetat på färg i ansiktet kan omöjligen agera täckmantel för ett annars rätt så trött koncept. Ärligt talat är det inte mycket som känns nytänkande med ”Rage 2”. Avalanche har bidragit med sin ”open world”-expertis och ID Software med sitt typiska ”pang pang”-kaos. Tillsammans skapar de en förstapersonsskjutare som känns spänstig, actionpackad och snabb, men samtidigt intetsägande. Jag märker inte alls av den där starka identiteten som marknadsförs så hårt. 

Kanske beror det på att fokuset främst ligger på gameplay och inte storyn som tvångsmässigt puttrar på i bakgrunden. Man väljer hellre att lyfta fram fordonen och hur de inte bara transporterar spelaren, utan även kan användas mitt i skottlinjen. Dessutom har explosionerna blivit större och man har bytt ut de bruna skalorna mot det gröna och sköna. Det märks också hur den öppna världen bryter upp de gamla laddningsskärmarna och gör att man sömlöst kan röra sig till nya ställen.

Man behöver inte ha spelat de tidigare ”Rage”-spelen för att kunna ta till sig det nya äventyret. Det är lätt att få ett grepp om mekaniken och känna sig självsäker med automatvapnet i handen. Särskilt när det massiva ljudet av kulsprutande totalt tar över hörlurarna. Tyvärr fick jag inte prova på de omtalade fordon-fighterna, men blev däremot dränkt i fiendesvärmar som kom åkandes in på ziplinor. 

Kalla mig för en skröplig tant, men på vissa banor känns det lite för rörigt och svårt att veta vart jag ska rikta blicken någonstans. Dessutom mår jag fruktansvärt illa av förstapersonsperspektivet och de intensiva vändningarna. Att alla ospelbara karaktärer skriker ut hetsiga ”du kan inte ta mig!”-repliker hjälper dessvärre inte.

Men mest av allt känner jag bara en extrem tomhet inför vad gamingvärlden klassar som ”lite tokigt”. Själv anser jag mig ha upplevt det här spelet – fast under andra titlar – minst tusen gånger tidigare. Måste man verkligen kompromissa med manus och attityd bara för att få fram ett stabilt gameplay? 

”Rage 2” är inte för mig. Jag är nog helt fel målgrupp. Jag blir provocerad av lila tuppkammar och inövat PR-snack. Varför skrev jag ens den här texten då, undrar ni? Därför det är min rätt som människa!! Tack och hej leverpastej.

Spelet släpps under våren 2019.