”Mario Tennis Aces” är så mycket mer än bara ett tennisspel. Men trots allt extravagant krimskrams är det ändå grundkonceptet som lockar mest.

Först trodde jag att jag inte brydde mig särskilt mycket om ”Mario Tennis Aces”. Men efter ett tag upptäcker jag att jag att spelet börjar sippra in mer och mer i mitt vardagsliv. Under frukosten tänker jag på hur min nästa ace ska se ut. Likt en akrobat ska jag hoppa från ena till den andra sidan av planen – för att sedan snurra runt och skjuta iväg en så kallad ”zonboll” i blixtfart. På jobbet längtar jag bara efter få komma hem och sätta en riktig snabb blockering av Luigis mördande träffar. Jag är fast.

Som ett hängivet gammalt ”Wii Sports”-fan och ett halvengagerat ”Mario Tennis: Ultra Smash”-fan är jag som gjord för ”Mario Tennis Aces”. Med en joy-con i min hand svingar jag bollen över nätet. Och det går åt helvete. Den flyger åt höger och vänster och jag får aldrig in snitsen. Ironiskt nog fungerar det bättre att bara använda klassiska handkontroller och strunta i att utnyttja rörelsesensorerna.

När Nintendo gör det här tennisspelet tar de verkligen i från tårna och får sporten att nå en maxad och nästan utomjordisk nivå. Det sprakar till med specialskott i slow-motion, svårtajmade kontringar och racketar som tas sönder av turboattacker. Jag känner mig som ett riktigt Serena Williams-proffs – eller åtminstone inbillar mig att jag är det – när jag skuttar runt som Peach och prickar serve efter serve.

Hela den här resan är egentligen mer crazy bananas än en renodlad tolkning av verkligt tennisspelande. Men det gör ingenting. För det är inte de galna inslagen som får mig på fall, utan snarare det mest grundläggande faktorerna. Att ge mig ut på singleplayer-äventyr och trotsa piranhaplantor eller lösa spegelliknande pussel känns mindre viktigt än att kasta mig ut i onlineturneringarna. Eller så kan jag bara välja att möta motståndet med en kompis i soffan.

Att spela solokampanjen fungerar däremot som en pedagogisk inkörsport till de verkligt svåra utmaningarna i de andra spellägena. Jag lär mig grundslagen, ökar självförtroendet och bygger upp en stadig bas för mina färdigheter. Så det kan vara värt att ta sig igenom singleplayer, även om det mestadels känns tradigt och som ett enda stort måste.

”Mario Tennis Aces” må vara lite ”all over the place”. Men det fyller helt klart sin funktion som tennisspel. Och gör mig framför allt pinsamt besatt.