Marios sjävgode kusin bjuder på massor av ljuvligt trams i minispelpackade ”WarioWare Gold”. Men tyvärr har vi upplevt mycket av ståhejet förut.

Wario är som en riktigt störig tuggummipoplåt. Första gången du hör den shufflar du snabbt vidare i spellistan. Andra gången börjar du ofrivilligt nicka med i takten. Tredje gången nynnar du. Tionde gången har du helt gett upp och skriksjunger med i refrängen – då det inte längre går att värja sig mot hans högljudda och arroganta fejs.

”WarioWare Gold” har en oemotståndlig charm och samma diskreta elegans som ”Svampbob Fyrkant” på amfetamin. I trehundra superkondenserade mikrospel utför jag uppdrag som att raka jordklotet eller att få en gris att nysa. Jag har knappt hunnit fatta att jag just mosat fem Pikmins innan det är dags att piska en häströv. Jag hetstrycker, vrider på konsolen, ritar på skärmen och blåser i micken för att övervinna allt Wario kastar mot mig. Total kalabalik är nog det enda sättet att beskriva vad som drabbar mig i det här spelet. En hel armé knäppa karaktärer fladdrar förbi som motståndare och deras dialoger är genuint roliga och välskrivna.

Samtidigt är något inte helt hundra. Och det är inte bara Warios skorrande röst i mina trumhinnor. Om man har testat de tidigare ”WarioWare”-titlarna är det mycket i innehållet som känns bekant. En del spel är nya, men majoriteten har använts förut i serien och det förtar en del av glädjen.

För det är ju just i överraskningarna och fascinationen av galenskaperna som den största tjusningen ligger. När jag tagit mig igenom berättelsen finns det en mängd sätt att remixa utmaningen på – till exempel att spela i maxfart (tre sekunder per spel) eller att låta Wario psyka mig (typ blåsa upp ballonger på skärmen eller vända upp och ner på grafiken). Precis som resten av spelet dryper det av charm, men lider av att vara aningen grunt. Extramaterialet spretar också vilt åt alla håll med alltifrån beroendeframkallande minispel till fullständigt obegripliga telefonsamtal.

”WarioWare Gold” har en refräng vi hört förut och tuggummit har tappat lite av sin smak. Lik förbannat flippar jag åter upp min 3DS och ler när jag dansar till den där puckade fejk-mexikanens rytmspel. Gång på gång.