Första avsnittet av ”Life is Strange 2” omfamnar brödraskapet och ger pikar åt Trumps bygga-murar-USA. Det är början på en smärtsam och djupt berörande resa.

Jag har tidigare hånat ”Life is Strange” för klyschorna, det styltiga manuset och oförmågan att porträttera tonårstjejer på ett verklighetstroget sätt. Men den första delen i den fristående uppföljaren tar en helt ny vändning. ”Life is Strange 2” är en politisk kommentar på vår omvärld, samtidigt som det är en högst personlig skildring av beroendeförhållandet och tilliten mellan två bröder.

Sean Diaz är egentligen på väg till en gymnasiefest för att få hångla med en snygg tjej och röka gräs när han hamnar i ett slagsmål. En rasistisk granne muckar gräl med Seans lillebror Daniel och det hela urartar på ett förödande sätt. De två bröderna tvingas fly från polisen i Seattle och letar sig nu in i skogen för att överleva på egen hand. Deras kärleksfulla pappa – som lämnar pastarecept på kylskåpet när barnen är ensamma hemma och alltid hjälper till med matteläxorna – finns inte längre med i bilden. Sean tampas med att försöka förklara pappans frånvaro för sitt syskon.

Redan efter introsekvensen börjar jag böla. Och det är inte sista gången jag gör det. Alla oroliga undertoner i replikerna, sättet Daniel famlar efter varje spår av trygghet och hur Sean försöker hålla sina känslor i schack är en kamp som jag fullkomligt dras med i. Hela deras känsloregister kanaliseras genom mig. Men också vardagsstunderna berör. Hur de refererar till ”clickers” i ”The Last of Us” och skedar varandra i mörkret när mardrömmarna kommer.

Som vanligt sätter Dontnod storyn först och försöker inte pracka på onödigt krånglig spelmekanik. Jag utforskar omgivningen och tar beslut som formar handlingen och mina relationer. Det tidigare tillgjorda och övertydliga manuset har bytts ut mot en betydligt mer naturlig framtoning som fångar det klassiska syskongnabbet. Men också syskonkärleken.

I min mening är Dontnod bättre på att beskriva två bröder än två tjejkompisar. Att de dessutom lyckas väva in samhällskritik och filtrera Trumps främlingsfientliga USA ur en ung mexikansk killes perspektiv slår verkligen huvudet på spiken.

”Life is Strange 2” kunde inte ha fått en bättre start. Jag trodde det bara var Josef Fares ”Brothers: A Tale of Two Sons” som kunde porträttera brödraskap på den här sortens BAFTA-nivå. Jag hade fel.