”Assassins Creed Odyssey” är mättande stort. Men kvaliteten går aldrig förlorad i överflödet. Här finns skatter som gör antikens Grekland till en ren fröjd.

Vissa spel talar med en låg, finstämd röst. De kanske kräver att jag letar noga i varje vrå för att förstå nyanserna. Inte ”Assassin’s Creed Odyssey”. Det kör upp ett öga i en getröv och tittar aldrig tillbaka. Ja, det är alltså bokstavligt talat vad som händer innan spelets första bossfight. Även om jag tycker synd om geten fungerar scenen förvånansvärt bra. Den lyckas etablera hur kompromisslös min hjältinna Kassandra är och skvallrar samtidigt om tonen i spelet.

”Odyssey” är en av de mest lättsamma delarna i serien, humorn tar betydligt större plats i dialogerna än tidigare. Samtidigt är spelet ett av de allra tyngsta om man ser till omfånget. Det innehåller en rent mosande mängd material. Den grekiska övärlden jag utforskar är gigantisk, med dussintals platser att besöka och tusentals uppdrag att klara av. Jag kokar ihop potenshöjande brygder till en 70-årig tant i ena ögonblicket, för att i nästa lönnmörda Spartas general.

Jag måste också förhålla mig till cirka en miljard system för att uppgradera min utrustning eller påverka maktförhållandena mellan olika grupper. ”Odyssey” innehåller en lightversion av Nemesis-systemet från ”Shadow of War” och dessutom en hel hierarki av kult-sympatisörer som måste avslöjas och besegras. Som om inte det vore nog kan jag även gå till sjöss och härja runt med slagskepp.

Faktumet att spelet är så proppfullt med material gör att jag ibland känner mig smått utmattad och nivån på stickspåren är inte alltid på topp. Det lyckas dock förmedla känslan av närvaro och historisk tyngd, runt varje hörn väntar en ny legendarisk plats eller person att upptäcka. Ena stunden hänger jag med Herodotos vid Parthenon och fem minuter senare springer jag in i Sokrates på ön Delos.

Spelet är otroligt generöst. Det överöser mig med väldesignad utrustning i distinkta stilar och jag kan när som helst återställa och flytta om bland mina specialförmågor. Striderna känns till en början lite klumpiga och fattiga, men öppnar upp sig ju längre i färdighetsträdet jag kommer.

Berättelsen drar nytta av de bedårande och varierande miljöerna, även om dialogerna och karaktärerna inte alltid når ända fram är det njutbart att befinna sig i världen. Science fiction-inslagen med animus är lika flummiga som vanligt, medan de mer jordnära händelserna i antika Grekland känns angelägna. Framför allt drivs mitt intresse av att se hur det går för Kassandra – vars röstskådis gör ett fantastiskt jobb med att få henne att kännas levande. Hon är sällan diskret men alltid charmig.

”Assassin’s Creed Odyssey” är en glättig och underhållande resa, utan större djup i berättandet. Fast det spelar mindre roll när jag får stå vid relingen med saltstänk i ansiktet, ramma ett skepp så att träflisorna yr och Spartan-sparka kaptenen överbord.