”Red Dead Redemption 2” är skapat av perfektionister – och det märks i varenda pixel. Det är omöjligt att inte bli totalt uppslukad av vilda västern-sagan.

Ett bra spel får mig att känna att jag levt ett annat liv. ”Red Dead Redemption 2” marinerar mig i sina miljöer, konflikter och relationer tills jag blivit ett med äventyret. Det följer med mig överallt. När jag går förbi köttdisken inne på Coop tänker jag på kaninen som jag flådde häromdagen. Ute på krogen går jag fram till bartendern och håller nästan på att beställa ”moonshine”. Och varje gång jag tittar mig i spegeln förvånas jag över att jag inte har ett cowboyskägg som ska trimmas.

Det är lite konstigt att jag kan relatera till huvudkaraktären Arthur Morgan och hans livsöde. På pappret är nämligen den amerikanska vildmarken och dess kriminella utbölingar inte en story som lockar mig. Men Rockstar går verkligen in på detaljnivå och visar alla sidor av vilda västern-eran – inte på ett sätt som gör mig mätt, utan bara väldigt nyfiken.

Berättelsen tar avstamp hos Arthur och Van der Linde-gänget. De har misslyckats med ett rån i staden Blackwater och tvingas därför fly från blodtörstiga fiender. Men det blir allt annat än en lugn road trip. De har auktoriteter och prisjägare hack i häl och tar sig fram genom att stjäla, slåss och manipulera. Det finns helt klart ett bäst före-datum på ett sådant olagligt recept i Amerika år 1899.

Med en vidöppen och 4K-upplöst värld skiner ”Red Dead”-serien som aldrig förr. Storleken skulle kunna kännas överväldigande, men de nya platserna presenteras försiktigt bit för bit. Om det är något jag ska klaga på – otålig som jag är – så är det att tempot ibland känns alltför utdraget. Många uppdrag har dessutom väldigt liknande motiv som bara är förtäckta i annat estetiskt krimskrams. Rockstar klippte bort fem timmar av upplevelsen innan release, men de hade säkert kunnat göra sig av med dubbelt så många.

Uppdragen varvas med pulshöjande action och mer stillsamma stunder. Det genialiska med uppbyggnaden av varje utmaning är att de inte är särskilt svåra att tackla – så länge jag hittar rätt tillvägagångssätt. Vilket kan vara klurigt nog. Oavsett om jag är ute och fiskar, fyllebråkar eller bränner upp folks egendomar har jag själv alltid med ett finger i spelet och väljer riktningen i utförandet. Det skapar en helt perfekt känsla av variation.

Något otroligt uppfriskande med machovärlden som Rockstar ofta väljer att porträttera är att de medvetet nyanserat sina kvinnliga karaktärer. Till synes fina flickor kanske visar sig vara tuffa suffragetter, och kvinnor som annars skulle hackat lök i köket får ge sig ut och skjuta banditer. Samtidigt som den svagare sorten också får existera.

Det som slår mig allra mest är hur färdigt och felfritt “Red Dead Redemption 2” känns. Allting bara flyter på. Det blir tydligt att det här spelet inte är gjort av vem som helst. Annars hade jag aldrig kunnat känna så starkt för en skitig desperado.